Siffror som jag tagit del av visar att Solfjäderstadens representationslag, herrlaget i division 1 som är tredjenivån av svensk innebandy, resursmässigt inte är i närheten av större bollsportslag i stan. Som IFK Motalas bandylag och Motala AIF:s fotbollslag som båda är på platserna över i statusligan.
IFK-bandyn hade för något år sedan en omsättning på 6,2 miljoner kronor och totala löner på 2,5 miljoner kronor. Maif-fotbollen är däromkring med 5,9 miljoner kronor i omsättning och totala löner till A-truppen på 1,85 miljoner kronor.
Det ska jämföras med Solfjäderstaden som har en total kostnadsbudget i vinter på 500 000-600 000 kronor för sitt division 1-lag. Då är det inte bara ersättningar till spelare och ledare, utan resor och alla andra kostnader. Solfjäderstaden omsatte 2,1 miljoner kronor den gångna pandemivintern, men har normalt en omsättning på ungefär 3,5 miljoner kronor.
Det kan jämföras med ytterligare en fotbollsklubb, Mjölby AI i division 2, som i år har en budget totalt på 800 000 kronor för sitt herrlag. Maxad ordentligt enligt MAI.
Samtidigt säger Bergs IK, seriekonkurrent till Solfjädern, att de har bara en liten del av resurserna som Solfjädern har.
Kontentan av siffrorna blir: Solfjädern är långt efter de stora lagen i sin egen stad i fråga om resurser och innebandyn är långt efter fotbollen i fråga om "elitresurser". Solfjäderstadens sportchef Jens Larsson säger: "Ja, då ser du vår vardag, inte bara att värva".
Jag har noterat de senaste åren att det är betydligt större kraft i värvningsarbetet i IFK och Maif. När det i fotbollen och bandyn tappas spelare så hittar IFK nya i Finland, Ryssland eller Lidköping och Maif lyckas få killar från Örebro och Stockholm till stan, bara tack vare viljan att satsa på fotboll.
Man kan tycka att Solfjädern också borde kunna hitta nån Stockholmskille, eller nån tjeck, och fixa jobb och boende i stan. För en satsning på innebandy. Solfjädern har ändå samma typ av målsättning som IFK och Maif, att vandra uppåt i seriesystemet.
Nu har vi en situation där Solfjädern tappat en rad etablerade spelare inför ettan och inte lyckats ersätta dem, mer än genom att flytta upp juniorer och att damma av en dubblerande Mikael Sonesson. Det är klart att det är för tunt. Hedervärt att ge ungdomar chansen, men Motalas innebandy kommer aldrig att nå allsvenskan på det viset. Då måste det skapas ett rekryteringsarbete och pengamuskler bakom det arbetet. Jag vet att det inte är lätt, när man är en uppkomling som innebandyn fortsatt är som elitidrott. IFK-bandyn har ett väloljat sponsringsarbete med många små både företag och arrangemang som ger klirr i kassan, och Maif har stora Vätternrundan.
Det får bli utmaningen för Solfjädern framåt, bredvid den stora breddsatsning klubben ständigt gör. En marknadsgrupp med företagsfolk måste bildas för att öka resurserna till A-laget. Pengar som gör värvningar möjliga.
Mer pengar skulle också skapa fler ledare kring laget, som en sjukgymnast, och det skulle ge Solfjädern bättre möjligheter att sätta ned foten mot "dubblerare". De som dubblerar är sköna profiler, men det är inget styrkebesked för ett lag när man tvingas acceptera det. På det viset är det bara IFK och Maif som kan sätta ned foten och i det fallet liknar Solfjäderstaden mer de lägre fotbollslagen, och nya futsallagen, än en utmanare av de riktigt stora i stan.