Det snackas om ett bygge för slutspel, ett lag i Linköpings HC som ska vara bäst när det gäller den här säsongen. För att kanske ha möjlighet att äntligen kunna gå hela vägen till SM-guld.
Men i de bästa matcherna som gäller borde premiären räknas in, tycker jag. Även om det är 52 matcher i grundserien är det viktigt att få en bra start.
Men här visade LHC sig mot Färjestad i Karlstad märkbart taget av stundens allvar. Det ville liksom inte komma i gång, kuggarna hackade inte in i varandra på rätt sätt. Både otajmat och slarvigt agerade laget i två perioder, rena nybörjarmisstag gjordes.
Ett av Färjestads mål såg till exempel inte otagbart ut i första perioden och sedan i andra perioden åkte någon handske upp i en motståndares ansikte och någon puck sköts upp på läktaren. Det var onödiga utvisningar.
En hel försäsong kan ju tyckas vara ett enda längtande till premiären och därför var det ett märkligt blekt LHC som startade i Karlstad. Tony Mårtensson till exempel, gick länge på tomgång.
Men nu är ju idrott så att det alltid går att skärpa sig så länge slutsignalen inte har gått och med bra boxplay i andra perioden gav sig laget möjligheten till vändning. Den spurten kom via två mål i numerärt överläge i slutperioden och det kunde blivit även ett segermål. Det lovade gott, här spelade LHC plötsligt som laget redan var i slutspel.
Därför var den enda poäng som laget fick med sig ett styrkebesked.
I LHC var det trots allt Derek Roy och Jonas Gustavsson jag tyckte var bäst, de kanske mest namnkunniga. Men spelare som bröderna Olimb var som helt nya spelare i tredje perioden, sånt är också kul att se.
I Färjestad briljerade målvakten Stefan Steen, plus namnkunnige hemvändaren Dick Axelsson. Färjestad var bland annat bättre med klubban än LHC.
Det var en spännande match, men mer välspelat förutsätter jag att det blir från framför allt LHC i kommande matcher.
Det gäller att göra det man ska göra i slutspelet ofta även i grundserien.
Annars är det fascinerande att märka av och på plats för uppleva supportarnas och folkets engagemang för en idrottsliga som SHL. Intill Klarälven på lördagen träffade jag Emil Tälle från Mantorp som ihop med Djurgårdaren Robin Mileteg, tidigare Mjölbyspelare, åker land och rike kring och följer sina respektive lag.
"LHC är ju laget som inte kan vinna", log Emil, iförd sin gröna Färjestadströja, före premiären.
Samtidigt längtar förstås alla LHC-fans efter just att vinna. Helst SM-guld på herrsidan då. Gösta och Monica Ljungström från Linköping har följt LHC ända sedan det hette Kenty och varit på alla Norrlands arenor. Bara Ängelholm de har kvar att bocka av av borta-arenorna i Sverige.
"Jag är lite skeptisk till laget i år, men vi får se", sade Gösta inför den ovissa premiär som östgötarna till slut förlorade.