Nåja, vad är väl en bronsmatch i VM? Den kan vara dötrist och långtråkig och. . . alldeles, alldeles underbar!
Strax efter lunch på torsdagen släpade de svenska spelarna med sin packning och startade resan till Nice. Bronsmatch mot England väntar på söndag och även om det känns som om VM är över går inte att tänka så. Hur mycket det än smärtar nu, hur värdelöst det än känns, så är det bara att försöka att ladda om (det blir inte lätt, jag inser det) och skapa nya bronsminnen.
Man kan säga att en match om tredje pris är en match mellan förlorare som inget betyder.
Men fråga Marie Hammarström. Minns ni drömmålet mot Frankrike i Tysklands-VM 2011? Sverige vann och Sverige jublade som om de vunnit guld.Eller fråga Tomas Brolin & Co. Det tog inte många minuter efter semifinalförlusten mot Brasilien förrän nävarna knöts och Bulgarien pulveriserades (4-0) i USA-VM 1994. Eller ta italienaren Salvatore Schillachi som fixade medalj i hemma-VM fyra år dessförinnan – och med avgörande målet mot England också säkrade segern i skytteligan.
Det är tre exempel och det finns många fler.
Så betyder inget?
Låt oss glömma det här och nu.
Det blev en nagelbitande nattrysare mot Nederländerna som verkligen kunde ha slutat hur som helst. Men Nilla Fischers skott tog i stolpen, usla domaren blundade för kapningen på Lina Hurtig och Sverige åkte ut.
Den stora chansen fanns där att ta, men Sverige tog den inte och frågan är när den dyker upp igen.
Det kan dröja.
Det här var en förlust som kommer att svida.
Länge.
Samtidigt har Sverige på ett sätt redan vunnit och visat att vi är att räkna med. Från blixtar och dunder i skakiga VM-premiären mot Chile i Rennes till magiska under mot så kallade tyska spöken i samma stad.
Men klart att det allra mesta talar för England i bronsmatchen. Med 120 svenska minuter i ben och huvud, med ett dygns mindre vila och med en trupp som inte är lika bred. Vem sjutton ska exempelvis ersätta Kosovare Asllani som väl knappast startar?
Oj, så nyttig LFC-stjärnan var senast, så mycket stryk hon tog och så hänsynslöst hon offrade sig för laget. Snacka om att ha hittat form (och motivation?) under VM och det är bara att hoppas att hon oftare kan nå liknande höjder på Linköping arena i höst. Det kommer att behövas för att leda LFC till guld.
Om hon nu blir kvar.
På lördag gör förresten Caroline Seger sin landskamp nummer 200.
Jag hade verkligen unnat henne att få göra den i en VM-final.