Jag tänkte på det när jag sträckte ut lite extra på söndagen. Det blev lite högre tempo och lite längre distans än vanligt. I vimlet gjorde jag bara kortare snack-stopp och det blev sex och en halv mil på dryga tre timmar. En rutt över Vadstena, Hov, Bjälbo och Skänninge, en tur över stora fält på slätten men också förbi många padelanläggningar. Det är viktigt med omgivningen, vilka man möter och vad man ser, om man ska palla med den långa tid som cykelträning tar.
Jag tänkte en hel del under turen. På min debut i Vätternrundan om dryga fem veckor. Jag tänker på längden. När jag är lite mör efter 6,5 mil, hur ska jag då vara efter 31,5? Jag tänker också på mörkret, nio timmar kolsvart när jag startar vid 21. Det blir att se till att ha rätt lysen med sig.
Respekten känner jag att man behöver ha inför loppet, trots att jag inte siktar på någon särskild tid och att Vätternrundan inte längre anses extremt. Att det är något som en vanlig Svensson klarar. Men respekten måste finnas där, plus uthållighet och "pannben". Att kunna vänta in de andra andningarna, de som man lärde sig kommer när Göteborgsvarvet genomfördes. Kroppen är rätt fin där, att man kan känna att man är helt slut, men så kommer det en depå, ett nytt samtal, eller någon annan inspiration längs vägen. Vips så är man piggare.
För mig som är en bollmänniska så är uthållighetsidrott en utmaning i att hantera tristessen och enformigheten. Bollen ger en sport olika utseende varje gång. Men finns ingen boll så måste man ersätta den med något. I cykling är det då resan som ger omväxlingen. Att man verkligen har öppna ögon när man tränar. Hur åkrar förändras och asfaltsarbeten fortgår har jag blivit bra på att följa ett par somrar nu.
Sedan blir det förstås en stor krydda när man får vara med i en stor cykelfest som Vätternrundan. "Bollen" blir ju där alla medåkare man kommer att träffa. Har känt på det i tolv mil på norr-Vättern tidigare, har bevakat det som journalist många gånger, och varit funktionär också.
Framför allt längtar jag till den positiva energin som är unikt för stora motionslopp. Där alla på sitt vis lyckas och får känslan av att göra och ha gjort något bra. Nu får jag se det från insidan hela vägen och med pandemin har vi fått lära oss att ingenting kan tas för givet. I stunderna det känns långt och är mörkt ska jag ha det i tanken.