IFK Motala höll ihop sitt lag bra och Finspång hade inte mycket annat än skytte att komma med. Här murar IFK på Finspångs frislag. Mycket var oväntat bra, skriver Jens Bollius efter division 1-premiären.
Det började på fredagen med en säker seger hemma på LMT arena, 5-1 (2-0) mot Finspångs AIK. Ett östgötaderby där bortalaget inte hade mycket mer att komma med än skott och fasta situationer.
Det var något skott utifrån som studsade in bakom Jussi Aaltonen, men annars hade den finske landslagsmålvakten stenkoll på läget i buren.
Spelmässigt kunde jag konstatera att IFK hade en del genomtänkta åkningar. Det såg ganska mycket intränat ut, trots mycket barmark och rink under hösten. IFK hade vissa spelare som skulle komma i fart, vissa spelare som skulle fördela och vissa som skulle hugga längst fram. Sedan skulle några ha som huvuduppgift att täta ihop det bakåt.
Jag håller med tränaren Jesper Fogelstrand om att det här var inte bandy i gärdsgårdsserien, lite nivå finns kvar i Motalalaget även om det skiljer enormt mycket två våningar ned i en liten sport som bandy.
Jussi Aaltonen tyckte att IFK gott var förtjänt att få göra några mål till. Några straffar till kunde blåsts och det fanns många målchanser. Men 5-1 fick räcka. "Det är mycket jobb bakom. Förklaringen till att vi blivit rätt bra är att alla varit redo att lägga ned energi och tid på det här", säger målvakten.
Det svårt att komma ifrån att IFK annars är lite av ihoprafsade spillror av det som blev kvar efter ett flyktat elitserielag. Tre spelare blev kvar från förra säsongen, förutom Jussi Aaltonen längst bak även unge Filip Påhlson som i ettan gör sig bra och så evighetsmaskinen Jonas Enander som nu är både lagkapten och en spelare som åker överallt och länge.
Enander är 29 år nu och har spelat A-lagsbandy sedan han var 13-14 år. Han verkar lite road av att spela även i ettan, även om han är överkvalificerad. Det kan bli lite hockeygruff i vinter när det slås och huggs mer i ettan från spelare som inte hänger med. Enander verkade redo att stå upp där samtidigt som han vill leda laget spelmässigt.
Utöver den här trion har IFK en del avdammade veteraner och så utöver det en del B-lagsspelare. Det ihopkoket ser oväntat samspelt ut om ni frågar mig. Kanske för att många varit med rätt länge och kan lotsa in de oerfarna. De har kul också, Eric Åkerlund-Olsson skulle varvat ned, men nu har han helt plötsligt kastats in ett representationslag och blir lite stjärna som för tio år sedan.
Publiksiffran då? Jo, med 341 en kall premiärkväll kan konstateras att bandyn kanske ändå finns kvar som den över tid hetaste vintersporten i Motala. Fortsätter det på den nivån är IFK det mest attraktiva på mörka halvåret.
Stämningen då? Ja, Forza Blåvitt var med sina 20-25 supportrar en röststark skara som med bengaler och flaggor och vrål och ramsor höll lika bra klass som i elitserien. Jag tror de som bara spelat i B-laget tidigare var ganska imponerade av läktarstödet som kommer att finnas även på en del bortamatcher gissar jag.
Det lär bli ett IFK Motala i toppen, det vågar jag säga redan nu. Klar seger även mot Åby/Tjureda B på söndagen. IFK-laget är tillräckligt bra för att gå till kval och även gå upp. Dilemmat som kommer sedan om IFK kan gå upp som utelag får bandysporten ta till sig, om det är rimligt att dela upp en sport i två delar så som det är på väg att utvecklas till. De flesta kring Motalabandyn verkar dock vilja ta steget upp om laget kvalificerar sig, och jag tror också att det skulle vara det enda rätta. En till frivillig urdragning skulle vara för mycket av att ta ned drömmar.
Men vi får se, vi är inte vid det vägskälet än på några månader.
IFK Motalas Olle Gustavsson, nummer 11, går till avslut och gör mål.
IFK Motalas Filip Påhlson i en av många attacker för IFK Motala.
IFK Motalas Eric Åkerlund-Olsson tittar efter bollen mot Finspång.
IFK Motalas tränare Jesper Fogelstrand i matchen mot Finspångs AIK.