Fokus och desperation. Orädsla att ta smällar, att inte kliva undan när det hettar till. Att inte alltid vara så snäll och att ge sig tusan på att lyckas. Ja, jag har försökt beskriva hur IFK Motalas bandylag ska uppträda i elitserien, för att ta poäng. Det kanske blir lite abstrakt och svårt att nå fram med vad jag menar, men om ni såg fredagens match mot Vänersborg så vet ni.
Nu gjorde IFK lite det som jag efterlyst. Lite äckligt disciplinerat och lite halv-elakt. Här ska inte Vänersborg komma och tro att det går att göra vad man vill med IFK. Här var det stopp. Respekt.
Det var en match där tuffhet och att stå upp kännetecknade insatsen. Att det sedan blev poäng var lite av slumpen, det kunde blivit både seger och förlust.
Men på det sätt som IFK knöt näven den här gången var härligt att se. Det borgar för fler elitseriesäsonger i Motala. Det behövs ett bra spel, men det behövs också ett jävlar anamma och lite kaxighet på isen. Det visade IFK den här kvällen.
I den lokala fotbollen händer det spännande saker. Flaggskeppet Motala AIF:s herrlag har unga spelare som är intressanta för andra klubbar högre upp. Simon Karlsson finns på Åtvidabergs önskelista, Johannes Ehn har visat upp sig hos Jönköping Södra och nu har Adam Egnell gjort detsamma, med matchspel på lördagen mot grannen Husqvarna FF som kröning.
Jag tycker att det är roligt. Motalasöner som Karlsson, Ehn och Egnell har alla kvaliteter på olika vis, som de kan använda i Maif i tvåan i år och som även kan hålla högre upp om chansen ges. Det är viktigt det där, att dörren hela tiden är öppen uppåt eller vidare. Känner en spelare det så presteras det bra i nuet där man är också.
Maif får leva lite med det, att vara en klubb där spelare som är oslipade diamanter får en chans att utvecklas. Som kan gå vidare till större uppgifter. Parallellt mellan att vara en sådan talangklubb mittemellan myllan och toppen får Maif försöka ha sitt A-lag så högt upp i serierna det går. På en treårsperiod är det rimligt att sikta mot ettan, men ska man mot superettan är det fler komponenter som måste in. Då behövs det ett större publikintresse i stan och en större mängd sponsorstöd.
Det gäller hela tiden att alla klubbar i Motala och dess närområde är på tå för att det ska bli bra. I alla tider har det snackats om klubbarnas svårigheter att samarbeta, både mellan Maif och de mindre klubbarna, men även mellan småklubbarna. Det där är nog lika illa som det alltid har varit, är jag beredd att säga, även om det också finns samarbetsbenägna människor i alla läger.
Men ibland kanske det inte är samarbete som är vägen till framgång, det kanske är mer konkurrens och tävling inbördes i stan som krävs för att det ska bli bättre.
Som i damfotbollen. Jag applåderar att Maif startar damlag nu, det är på tiden. Förstår inte hur det kan ses som negativt. Det tvingar bara de andra damklubbarna att vässa sig ytterligare.
Nu läser jag att Boren dragit i gång ett Boren C även utanför futsalen, som ska få äldre spelare med lite tidsbrist att fortsätta med fotbollen. Inget seriespel än, men det kan bli. Det ska också applåderas.
Det är upp till varje klubb att skapa en så bra verksamhet som möjligt. Där det är bra, dit vill spelare gå. Jag tror inte på modellen att klaga på andra eller försöka stoppa spelare som vill vidare. Man ska se till sitt eget och ha bra verksamhet där man står. Då blir det allra bäst, oavsett hur man samarbetar med andra.