Jag har bevakat och följt Motalas cykelfest så länge nu att jag tappat räkningen på hur många gånger. Ända sedan Janne Svenssons tid på 1990-talet. Jag har stått flaggvakt, jag har skrivit, plåtat och filmat för lokaltidningen, och jag har själv cyklat både långa och korta. Jag har tagit emot mängder av vänner och bekanta i målet. Jag har partajat med folk kring loppen. Jag har mött legendarerna. I fjol intervjuade jag en som köpte ny cykel i Åmmeberg, och tog sig i mål, och en polack som körde två varv.
Man kan tycka att man har sett allt, men ändå slås man varje år av energin som finns kring Vätternrundan och dess olika lopp. Hur denna genuina glädjen finns, över egna prestationen och andras. Det finns liksom ingen missunnsamhet och konkurrens. Det snackas om att det finns olika inofficiella listor över rekord i loppen, men det känns ändå fullständigt oviktigt med tävling. Den känslan får jag när jag går omkring och tar in festen och den gemenskap som finns kring varandras insatser.
Jag tror det är hemligheten kring varför man upplever, och inte kan värja sig mot, den här energin som automatiskt finns där. I Vätternrundan åker man inte mot varandra utan med varandra. Alla är liksom lika bra när de når mål, och sitt mål, och det är en vacker form av idrott. Alla är på något vis vinnare när de kommer tillbaka in mot Motala.
Apropå vackert har jag också slagits av miljön i Motala centrum och Stadsparken just nu. Snygga montrar, läckra utsmyckningar och i stort något att verkligen vara stolt över.