Det var turbulenta dagar under förra årets sista vecka för ett av bygdens stora idrottslag. Först torsdagen där klubbchefen Pär Beckne först meddelade sitt avsked till IFK Motala och sedan några timmar senare, samtidigt som IFK laddade för match i Söderhamn, presenterades som ny chef i konkurrenten Hammarby.
En flodvåg av lycka till-hälsningar följde Beckne på vägen mot Zinken som blir ny arbetsplats från mars. Förståeligt också, Beckne har varit Mr IFK Bandy i över ett decennium och slitit hårt.
Samtidigt ska Beckne fullfölja sitt jobb att leda IFK säsongen ut. Han vill få en snygg avslutning på sitt långa värv. Men hur rimlig är den här dubbeln? Ju mer jag tänkt på saken, desto mer orimligt är det att Beckne, efter att gett en lång intervju i Bandypuls om sina passionerade planer för Bajen, efter det ska gå tillbaka och brinna klart för IFK Motala.
Så här fungerar det inte i elitidrott. En titt i tabellen visar att IFK och Hammarby i början av 2024 kan mötas i en eller flera gastkramande matcher. Antingen om att gå till slutspel, eller att försöka kvala sig kvar i högsta serien.
I det läget, vilken klubbchefsroll finns i Beckne då? Dåtid eller framtid? Nej, jag anser inte att det går att kombinera även om IFK:s företrädare säger något annat.
Med det inte sagt att Beckne inte gjort ett bra jobb för IFK. Men nu måste Motalabandyn se till sitt och lotsa fram de nya krafter som ska leda klubben in i en ny tid. Att man blir flera ledare som delar på det låter sunt. Det är mer hållbart över tid, inte lika sårbart.