LÄS MER:Så var matchen
Det gör alltid lika ont när drömmar krossas och nedanför mig sitter några blågula spelare besviket kvar på Stade de Lyons gröna gräsmatta. Den stora chansen fanns där att ta, men Sverige tog den inte och frågan är när den dyker upp igen.
Det kan dröja.
Det här var en förlust som kommer att svida.
Länge.
När fotbolls-VM går vidare i Frankrikes tredje stad får Sverige åka till Nice och göra upp med England om bronset. Det blev ett nagelbitande drama och den här semifinalen kunde ha slutat hur som helst. Nilla Fischers skott tog i stolpen och Sverige åkte ut.
Det var otäcka scener i slutet när LFC-stjärnan Kosovare Asllani, som var så nyttig, som tog så mycket stryk och som offrade sig så hänsynslöst för laget, bars ut på bår och i skrivande stund har jag ingen aning vad som hänt.
Jag håller alla tummar jag har för att det har gått bra.
Redan efter avancemanget till kvartsfinal var det här ett lyckat mästerskap för Sverige och fortfarande finns chansen till en praktfull avslutning. Skillnaden mellan att komma trea eller fyra är lika stor som skillnaden mellan Vikingarna och Rammstein. Hur mycket det än smärtar nu så är det bara att försöka att ladda om (det blir inte lätt, jag inser det) och skapa nya bronsminnen på lördag.
Skulle det bli seger mot England på lördag är det det största som har hänt för svensk damfotboll.
EM-segern 1984? VM-finalen 2011? OS-finalen 2016?
Nej, jag har inte glömt. Men i en tid när spelet utvecklas i formel 1-fart och konkurrensen ständigt ökar tvekar jag inte att utnämna ett brons här till den största prestationen som ett blågult damlandslag i fotboll åstadkommit.
England har sett starkt ut, är rankat trea i världen och blir klar favorit. Men Peter Gerhardsson & Co har säkert en plan för det också. Håll koll på Lucy Bronze på högerkanten och på Ellen White (det är inte lätt något av det) i straffområdet så är mycket vunnet. Och kommer inte LFC-bekantingen Karen Bardsley tillbaka i målet är det ännu bättre.
Men klart att det allra mesta talar för England. Med 120 svenska minuter i ben och huvud, med ett dygns mindre vila och med en trupp som inte är lika bred. Vem sjutton ska exempelvis ersätta Kosovare Asllani om inte hon kan spela? Bytena nu visade också att det saknades tillräcklig kvalitet och erfarenhet på bänken.
Det var förhållandevis lågt tempo i semifinalen, trångt på mitten och två lag som inte ville bjuda på något. Några bolltapp (framförallt av Caroline Seger) kunde ha kostat, men annars spelade Sverige kontrollerat och gediget. Framåt fick Stina Blackstenius första tidiga läget, men sköt rakt på Sari van Veenendaal.
Jämfört med sprakande och händelsefyllda semifinalen i tisdag var det som väntat inte alls lika sprakande nu. Sverige skapade mer och utöver möjligheten för Blackstenius hade även Lina Hurtig, som gjorde det helt okej i sin största match i karriären, en farlig tåfjutt mot slutet av första halvlek.
Mest noterbart före paus: bara en svensk frispark – mot tretton för Nederländerna. Domaren Marie-Soleil Beaudoin från Kanada dömde hellre än bra och jag har den fullaste förståelse för en och annan svensk frustrationsirritation.
Med matchklockan på strax under timmen dök första chansen med stort C upp. Nilla Fischer dröjde sig kvar i straffområdet, läget dök upp och LFC-återvändaren satte klockrent bollen i bortre stolpen.
Å andra sidan svarade Hedvig Lindahl strax senare för en jätteparad när hon tippade Vivianne Miedemas nick i ribban efter en hörna.
Så mycket närmare går inte att komma x 2.
Men inga mål som kom – förrän så småningom.
Nederländerna hade lite mer energi och spring i benen i slutet av matchen och i förlängningen och Jackie Groenen tog chansen när hon fick den. Mer än så blev det inte. Sverige försökte forcera, men saknade bensin i tanken och lyckades inte få till någon chans till kvittering värd namnet. Att i jakten byta ut både Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson förstod jag inte riktigt heller.
Själv åkte jag till Frankrike till sista gruppspelsmatchen mot USA för att vara med så länge Sverige var kvar i turneringen och räknade med någon vecka. Nu har det blivit betydligt mer och det har varit en ynnest att få följa det här laget på nära håll. Slutar det lyckligt med seger på lördag borde det betyda mycket för utvecklingen och intresset i Sverige.
Fyra spelare från Linköpings FC och ytterligare tre som spelat där tidigare fanns med från start i semifinalen och det är sannerligen inget dåligt betyg. Nu hoppas jag att klubben verkligen tar vara på succén och marknadsför sina VM-profiler fullt ut.
Det behövs.
Inte minst för ekonomin.