Mingelfesten och insteget till VM i Köpenhamn har varit fantastisk.
Lätta matcher.
Sköna segrar.
Ett publikstöd som går igenom rutan, som att spela på hemmaplan inför gula nationalsångsskrålande hemmaläktare.
Festen kunde inte ha startat bättre.
Men nu är den snälla inkilningsfasen över.
Jag vet inte om Sverige haft en lindrigare mästerskapsstart någonsin. Även om Egypten var bra, så består grupp D av det ihåligaste motståndet.
Finns det en motsats till dödens grupp, är det den här.
Sverige kanske gjorde mästerskapets markering med försvars- och målvaktsspel både mot Argentina för att senare rulla vidare över Angola.
Vi har sluppit värdnationerna, Danmark och Tyskland, i lottningen. Vi har också klarat oss undan från Frankrike, Spanien, Island, Norge, Kroatien och Makedonien – en sådan där obehagligt bra nation som kan sänka vem som helst. När laget har rätt fokus.
Men nu är det färdiglekt.
Dags att kasta på sig blåstället, gå tätare, fila på speluppläggen och läsa in motståndarna.
Först köpelandslaget Qatar, sedan Ungern. Båda slåss båda för en plats i huvudrundan och det står med ryggen mot väggen. Det finns inte många matcher kvar att misslyckas i längre om de ska kliva ut med hedern i behåll.
Samtidigt har förbundskapten Kristján Andrésson varit smart, spelat med hela laget och fördelat minuterna i det täta spelschemat som kan bli en större motståndare än nationerna på andra sidan.
Varje VM vinns av det bästa laget.
Jovisst.
Men det handlar också vilket landslag som kan ställa upp med det bästa manskapet i slutrundan.
Under VM har till exempel fotopererade veteranen Nikola Karabatic placerats i Berlin för att få fart på Frankrike. En oväntat snabb comeback för att lyfta det blåa landslaget till sitt tionde guld, kanske det sista i 34-åringens karriär.
Men Sverige har 36-årige Kim Andersson.
Länge ansågs han vara bättre än landslaget. Om det var så, märktes skillnaden då de tidigare förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren hade svårt att få Kims talang att samspela med det övriga laget. Det blev många missförstånd och tacksamma kontringar när spelet stod still för att se vad Kim skulle göra. Nu är hans roll inte lika stor, karriären mer av den karaktären att han har allt att vinna och inget att förlora. Det kan vara det sista mästerskapet. Så vadå?
Axlarna är mer avspända, leendet större.
Det är sådana saker som kan skapa ett vinnande blågult landslag.
Även om det blir slutspelsrunda i Köln. Frågan är hur många poäng Sverige får med sig dit.
På torsdag vet vi.