Vi visste alla från början att det skulle bli tufft för Solfjäderstaden i ettan. Ni har läst storyn tidigare. Klubben tappade tiotalet herrspelare, de flesta av sina bästa egentligen, och ersatte dem inte med något särskilt. Frågan i augusti-september var om laget skulle dras ur eller inte och svar dröjde. Drog sig ur gjorde inte Fjädern, vilket var rätt och det tycker jag fortfarande.
Då var det att applådera ett modigt lag med genompositive energispridaren Fredrik Ählström i spetsen. Klart man önskade att ett sånt omöjligt uppdrag ändå på något vis kunde sluta med mirakel.
Men nu vet vi att det inte blir så. Nu efter ännu en tvåsiffrig förlust på söndagen vet vi att det blir division 2, östgötaserien, igen i höst. Jag fick en gnutta hopp i höstas när jag såg en utveckling i det oerfarna laget, när jag såg laget glimtvis växa in i det. Samtidigt som det kom något etablerat nyförvärv i form av Oscar Bierfeldt, och någon till från Bergs truppytterkanter.
Men det var då, nu ser jag inte framstegen längre. Solfjäderstaden hittar alltid en "oduglig" period i matcherna, antingen i början eller i slutet, och då går det som det går.
Det är ingen idé att fantisera fram något hopp om fortsatt division 1-spel. Det är liksom inte realistiskt någonstans.
Jag ser dock en entusiasm i Solfjäderns både lag och ledarstab och den kan användas i tvåan i höst. Nu är det segrar, i en lägre serie, som måste till för Fjäderherrarnas utveckling.