Det sägs att det är i motgång du prövas. I så fall är, efter en guldsäsong nästan helt utan besvärande stopp och en förlustfri vår, prövningens tid här för Linköpings FC. Tung förlust i toppmötet mot Rosengård och inte minst ytterligare ett antal tunga namn på den skadelista som nu börjar bli besvärande lång.
Och risken är uppenbar att ingen i kvintetten Emma Lennartsson, Jessica Samuelsson, Lina Hurtig, Kristine Minde och Johanna Rasmussen är med den här veckan heller. Ta bort så många vassa spelare från vilket lag som helst och det är klart att det märks.
Det hade varit konstigt annars.
Det började redan med Lennartssons skada på uppvärmningen och sedan bara fortsatte allt gå snett. Det blev alldeles för mycket på en gång och när samtidigt Rosengård till slut visade den klass som de flesta hade förväntat sig från början var det inget annat än klasskillnad.
Under de senaste tio åren har inte ett mästarlag någon gång förlorat tre matcher på hela säsongen. Stora guldfavoriten var (eller snarare är) en förlust från att hamna där, men satte sig i bussen och reste från Linköping med spelet, självförtroendet och självkänslan tillbaka efter den taffliga starten.
Många med LFC-hjärtan suckade tungt efter utklassningen, men det var en match och inga yxor som ska kastas i några sjöar. Problemet är att det redan om några dagar kommer en match som måste vinnas och då kan nästan halva den tänkta startelvan vara ur spel.
Det är möjligt att det kan synas elakt, men det blir ett antal ettor i betyg. Det kan inte hjälpas. Ta exempelvis Cajsa Andersson och Magdalena Eriksson. Till stora delar helt okej insatser, men varsitt grovt och avgörande misstag med mål åt fel håll som följd.
Jag är ledsen.
Men då blir det underkänt.
I övrigt?
Tja, Tove Almqvist var bra och vi hade i alla fall tur med vädret.