Efter den svenska succén i bordtennis-VM i Houston 2021, där den numera berömda Truls Möregårdh gick hela vägen till final i singelspelet och dubbelparet Mattias Falck och Kristian Karlsson gick och vann guld, pratade jag med Motalas pingisperson nummer 1, Daniel Ellermann. Då ordförande i Västers BTK bland annat, numera sportchef på svenska bordtennisförbundet. Motalabon konstaterade då apropå framgångarna 2021:
– Mediaintresset som uppstår när det går bra betyder jättemycket för oss klubbar ute i hela Sverige. Det kommer förmodligen bli ett uppsving för oss, med flera som vill prova på pingis. Det brukar märkas på lokal nivå när pingisen uppmärksammas.
Om Västers hoppades på ett uppsving då är det väl ingenting mot vad man kan våga hoppas på nu. Efter att ha följt OS från såväl tv-soffan och redaktionen hemma i Östergötland som på plats i Paris är det enkelt konstaterat att pingisen får leta länge efter ett bättre skyltfönster än OS i Paris 2024. Jag lämnade ett Sverige som svettades bordtennis, såg Truls final på bussen på väg ner till Paris och kom fram till en fransk huvudstad som i den stenhårda konkurrensen inte visade något annat på storbildsskärmarna än, just det, bordtennis. Lagtävlingen hade precis dragit igång och medan jag lyssnade på jublet inifrån Stade de France när Mondo Monday drog igång så konstaterade jag att fanzonen utanför friidrottsarenan till en början av kvällen inte brydde sig ett skvatt om någon svensk stavhoppare. I Frankrike tittar man på bordtennis. I Sverige tittar man förvisso på Mondo Duplantis, men framför allt tittar man på tre killar som utövar en betydligt större idrott men samtidigt lever i en annan vardag än den influencersolstänkande tillvaron som är en stavhoppsvärldsrekordhållares.
Det blir tisdag och Nina Koppangs stordåd i handbollskvartsfinalen mot Ungern sker lite för många mil från Paris för att jag själv ska vara där, men jag ser till att skaffa mig närvaro genom videoklipp från en vän som är på plats i Lille och genom att dagen efter ringa upp Vadstenatjejens lyriska pappa Nils.
– Jag tror att hon har fått ett litet internationellt genombrott här, sa pappa Koppang mellan kvart och semi.
Det blev som bekant ingen medalj för Nina Koppang och Sverige, men kanske blir det där internationella genombrottet guld värt inom kort.
Onsdag och på plats på Stade de France. Själv kan jag inte släppa, när jag sitter och ser den njurplågade regerande olympiska mästaren Gianmarco Tamberi kämpa sig vidare till höjdfinalen inför ett kokande Stade de France, någon som inte ens fick chansen att hoppa över ribbor framför 70 000 människor. Några dagar tidigare har ju damerna hoppat final och resultaten var...hmm...blygsamma. Vi behöver kanske inte gråta mer över spilld mjölk, men Motalatjejen Maja Nilsson, den av SOK inför OS petade höjdhopparen, har ett årsbästa som med marginal hade räckt till final i Paris och hennes personbästa på 1.96 hade räckt hela vägen till medalj. Maja är om möjligt ännu mer arg på SOK än tidigare och när höjdhoppare formligen bärs fram av en enorm publik här inne på Stade de France så kan man inte hjälpa att dela hennes ilska.
Till sist backar vi bandet en vecka. Dunteberget. Östgötaderby i speedway mellan Piraterna och Vargarna. Samtidigt utanför Paris, med slottet Versailles som kuliss, pågår OS-dressyren. De båda fenomenen råkar denna OS-tisdag existera parallellt med övrig samtid, men att uppleva speedway i Motala eller ridsport på Versailles är en sorts idrottens arkeologi där nostalgi och historielektioner ihop med rafflande sportslig dramatik å ena sidan utmanas av den övriga samtidens ökande medvetenhet om såväl ekonomisk hållbarhet som frågor om miljö- och djurrätt. Kontrasterna är enorma mellan en kvarleva från ett gräsrotssverige på landsbygdsorter som står och hejar fram polska motorstjärnor och vad som till synes är en kvarleva från franskt 1600-tal, långt innan ideal om frihet, jämlikhet och broderskap och långt från medvetenhet om blå tungor, djurs känslor och hårt piskande tränare i något mörkt stall. Kontrasterna till trots förenar en press från samtiden speedwayen och ridsporten år 2024 och kanske krävs nya revolutioner för att inte de båda sporterna ska finnas kvar som enbart arkeologiska fynd om några årtionden.