Det viktigaste för Linköpings FC blir inte att vinna.
Det viktigaste blir att inte förlora.
Naturligtvis är det inte nu eller aldrig eller sista chansen att få till det där andra och efterlängtade guldfirandet på Stora torget. Naturligtvis inte. Men så mycket har gjorts så bra och möjligheten är verkligen där för att tas.
Det kan dröja innan den lika tydligt dyker upp igen.
Dels ska man ha liknande säsong och det är sällan som så mycket fungerar på en och samma gång. Dels, och viktigast av allt, är det ingen som vet hur laget ser ut till våren. Mariann Gajhede lämnar, det vet vi, och jag undrar om inte Pernille Harder trots allt är sugen på ett större äventyr i en större liga i en större klubb.
Hon är definitivt redo för det och utan Nordens vassaste damspelare är så klart inte LFC lika starkt. De bästa spelarna måste få kosta, det är de som avgör både matcher och guldstrider, men med tanke på det ekonomiska läget är frågan vad LFC har för muskler i en eventuell budgivning.
Som de flesta andra klubbar på damsidan – med undantag för dem som har externa finansiärer i ryggen – finns risken att guldgänget (?) hamnar i ett vägskäl. Att satsa eller inte satsa, det är frågan. En sak är klar: resultat likt det i våras, en miljon minus, får inte upprepas vare sig nu eller senare.
Måste kostnaderna minskas når du till slut en punkt där laget inte längre är slagkraftigt nog för att utmana om guld. Utan tillräckligt med pengar vinner du inte tillräckligt mycket. Det krävs ingen Harvardexamen för att inse det. Situationen försvåras av att förbundet har damfotbollen så långt ned på dagordningen och att stödet från egna organisationen gått åt fullständigt fel håll.
Tittar du på de fyra omgångar som återstår har guldkandidaterna ett ganska likvärdigt program med till största delen samma motstånd. Skillnaden är att LFC ska spela på svårspelat naturgräs i Vittsjö medan Rosengård ska flyga upp till Piteå.
Det känns som att det jämnar ut sig.