Motalaidrotten har blandat och gett i år, det har varit dur och moll. IFK till elitserien, Piraterna ur elitserien, medaljregn över Team Motala, VGIF drar sig ur ettan, Maja Nilssons mediala genombrott. Ja, det finns mycket att se tillbaka på även detta år. Men ett par händelser har etsat sig fast lite extra i minnesbanken. Det första jag minns är Måns Lindmans avgörande i Borens futsal cup, när Borens IK 2 slog ut favorittippade Maif i kvartsfinal. Sporthallen exploderade och decibelnivån var i klass med flera allsvenska arenor.
Det andra som verkligen har etsat sig fast var folkfesten Broloppet, jag som aldrig varit ett fan av löpning blev helt plötslig tagen av spurtstrider med en ljudkuliss värdig en världscuptävling i längdskidor från Lahti i Finland. Det var alla åldrar, elit till amatör. Broloppet är allt det som gör att jag brinner för idrotten från amatörnivå till elitnivå.
Tyvärr blir den tredje saken jag tar med mig från detta år, precis som jag tidigare nämnt, Vadstena GIF:s i mina ögon misslyckande. Det är traktens bästa klubb och att de blir tvingade till att dra sig ur ettan är tråkigt för fotbollen, inte bara i Vadstena utan i hela trakten. Jag hade både tro och hopp om att VGIF skulle vara med i toppen nästa år men så blir det inte. En väldigt tråkig sorti på detta idrottsår.
Jag vill ändå avsluta positivt och då är det bara tänka på pingisgrabbarna, ett medaljregn av sällan skådat slag. Två guld från VM i Slovakien, sex av sju medaljer i EM kom från Team Motalas spelare, det är svårt att inte spricka upp i ett leende när man tänker på Motalaidrottens kanske största bolltalanger just nu.