Tydligare blir nog inte klyftan än i den händelselösa påsken som vi har bakom oss. Jag fick en bra känsla när jag träffade både spelare och ledare strax efter lunch på måndagen.
Borens division 3-lag har mer kvalitet än jag kan minnas funnits i breddklubben. Det är som ett nytt Real Boren som har sina bästa år framför sig, även om några nyckelspelare kanske har sitt max bakom sig. Boren har en proffsig aura och en vilja omkring sig, hög för att vara "amatörlag". Vi är många som längtar efter att se mer av det.
Maifs division 2-lag har en proffsigare karaktär kring sig, med fler meriterade spelare och en vassare spets. Det görs aktiva värvningar och det är mer pengar i det. Maif har tappat mycket från ettan, men ersatt också och något annat än toppstrid finns det ingen anledning att förvänta sig. Vi är många som längtar efter att se Maif jaga revansch.
Men dessvärre är både Boren och Maif på fel sida av den ravin som pandemin skapat. Våra lag är i skuggan där det inte tillåts spel. Det är riktigt trist och det är svårhanterligt för både lagen och för vi som är intresserade.
Som substitut får vi på avstånd följa de utflyttade, det 15-tal Motalabekantingar i ettan. Rako och Civgin hade det tufft i Linköpings premiär, 0-4, men Pontus Eriksson och hans ÅFF tycker jag gjorde det bra i krysset mot IFK Malmö borta. Jag tycker ÅFF har både kraft och elegans och har framför allt den tyngd som Maif saknade i fjol. ÅFF kommer att hänga kvar.