Jag åkte en bit på måndagen. Inte mer än två och en halv mil från Motala till Mjölby, som tar ungefär en kvart numera med nya vägen. Men nostalgiskt blir resan allt längre, ungefär 25 år tillbaka till den tid det begav sig för Mjölbyfotbollen.
Tidigt 90-tal var en period då Mjölby AI spelade i näst högsta serien, det som i dag motsvarar superettan. Mjölby Södras damer kunde i samma serie i vardagen slå Kenty, dagens LFC, och det fanns talanger som Jim Andersson, juniorlandslagsman som nämndes i samma mening som en viss Henrik Larsson från Helsingborg.
Skeninge IK har i hundra år varit bra på att att arrangera saker, som Skeninge-pokalen och Skänninge marken, men just den här tiden var klubben även ruskigt bra på att spela fotboll och hade herrlag som gjorde cupsagor och nådde division 3-spel.
Mjölby Södra ville också sticka upp som lillebror och med sommarmatcher mot engelska lag som Ipswich, Newcastle och Cambridge bäddade klubben för sina framgångar och även Anders Rödins spektakulära "proffsövergång" till England.
Allt var bra samtidigt, känns det som i efterhand. Det var klubbar och lag med hög status i samhället och som med sund rivalitet sporrade varandra till framgång.
Det var med denna tidsperiod på näthinnan jag tog del av Östergötlands idrottshistoriska sällskaps nostalgikväll i Stadshuscaféet, vilket var ett led i östgötafotbollens hundraårsjubileum.
Jörgen Svensson var där, liksom Niklas Andersson och Mats Johansson. Liksom nuvarande förbundskaptenen Peter Wettergren, som gjorde några säsonger i MAI från 1992 och framåt.
Det fanns mycket bra och roliga saker att prata om.
MAI vann trean 1989, vann tvåan som nykomling 1990 och fick sedan spela i ettan 1991. Det var en Bustermarsch med alla dess ingredienser. Fynd från okända klubbar och en stomme av egna talanger, ledda av stora ledare som Jörgen Augustsson, Lars Hallberg och Lars Ström, klarade tillsammans biffen att ta Mjölby till matcher mot elitlag som Häcken och Örgryte. Radiosporten var så ovant vid uppgången att Mjölby fick heta Mjällby i inledningen av serien. Det var 2 000 på Vifolkavallen i premiären och över tusen åskådare många gånger efter det. Även när förlusterna staplades på rad stod publiken kvar.
"Vi trivdes så bra ihop i laget. Det är sammanhållningen man minns, glädjen inför varje träning. I dag känns det overkligt, hände det verkligen, att vi var så högt upp?", säger Niklas Andersson.
"Jag minns bortaresorna till Göteborg och vi stannade strax ovanför Liseberg och åt Isacs och Saras mackor. Sedan skulle vi möta proffs som Stuart McManus", säger Jörgen Svensson.
"Jag kommer ihåg hemmamatchen mot Örgryte, så mycket folk", säger Mats Johansson.
Peter Wettergren har nått världseliten som tränare och coach, men som spelare är det åren i Mjölby AI han minns bäst. Att få bilda mittlås med Bengt Berggren. Z-parken och kvalet till tvåan mot Zeros 1992 sitter kvar.
"Bengan gick på allt och jag behövde bara täcka bakom. Jag minns att han bröstade fram Tobias Pettersson till segermålet, 3–1. Det är en match jag aldrig glömmer", säger Wettergren.
Mjölbyfotbollen fostrar fortfarande talanger, som går vidare till närliggande högre damlag och herrlag. Och längre bort också. De juniorer som vill satsa går till närliggande akademier och de som är mellanbra kanske inte prioriterar fotbollen lika högt som de mellanbra förr. Det gör det svårt med lag högre upp.
Sedan handlar A-lagen också om ekonomi. MAI:s fotboll omsatte 1,6 miljoner kronor 1992 och omsätter lika mycket i dag. Då förstår ni att det är mindre pengar i det.
Jag säger som kvällens konferencier Bosse Ohlsson: Det var kanske inte bättre förr. Men det var annorlunda.
En annan tid.