Nu kanske jag låter lite galen, men min stålhäst som jag har haft vårdnaden om ett år nu har blivit en kompis. Jag pratar om min cykel, en 24-växlad hybrid mellan stadscykel och träningsredskap. Varenda meter i cykelträning som jag gjort hittills har jag gjort på den.
Jag har tagit den till service, jag har putsat på den, aldrig lämnat den olåst, och är noga med att den inte får stå ute ensam. Både på jobbet och hemma har jag den inomhus.
Jag hoppas någon känner igen sig i det jag känner. För nog har jag fått en sorts kompisrelation till min cykel. Det är han, ja det är en han, och jag som kämpar tillsammans och det är cykeln jag har mina tankar tillsammans med när jag kör ensam ute på slätterna.
Nu är trycket hårt på att byta ut honom när jag ska förbereda mig inför tuffare uppgifter. Eller tryck och tryck, experterna är i alla fall samstämmiga inför Vätternrundan. Både Michael Thorén, klassikerchefen, Oskar Sundblad på Vätternrundan, och Magnus Gustafsson i Vadstena tycker att det är självklart att jag ska övergå till en racer, riktiga cykelskor med clips, och så vidare. Ungefär 40 procent lättare går det då.
Mm, jag hör vad ni säger, men nu har min kompis, som jag framför i gymnastikskor, varit med hela året i vardagen. Det är väl klart att han då också ska få uppleva festen, loppet?
Ja, så känns det. Men jag är inte klar över det än. Boren runt på söndag kör jag på min vän. Men Vätternrundan kan bli med någon annan. Men då måste jag träna på racer också. Jag går absolut i "skilsmässotankar", men jag har inte bestämt när och om jag ska säga det till polaren nere i källaren.