Det är ju så det är med olika lopp. Grejen är att loppet ska ge inspiration till träning. Det är huvudsyftet. Sedan är målet belöningen i själva loppet. Visst kan resan också vara härlig när det är "matchsituation", med folkfest och publikstöd och sånt, men det blir också mycket en plåga och en längtan till att mållinjen ska korsas. Åtminstone på slutet.
Denna känsla uppstod dock inte Vätternrundan 100 km, när jag testade Tjejvätterns bana som nu även män kan åka.
Kanske hade jag en minisvacka på blåsiga slätten efter Vadstena ned till första depån i Borghamn, men efter stoppet där hände något av det mest magiska jag upplevt i motionsloppsväg. Jag trampade kvickt uppför Ombergsbacken, men när vägen planade ut och banan omväxlande gick smalt genom lummig och gammal skog och omväxlande längs branter på Vätterns omedelbara sida, då saktade jag ned, åkte långsamt och tog så många pauser jag kunde.
Den milen måste vara något av det vackraste att cykla som finns i vår del av världen. "Hoppas det är långt kvar", skrev jag på Facebook och det var så det kändes. Man ville inte att det skulle ta slut.
När berget tog till ända kom vemod, men det vägdes upp av alla färger på östgötaslätten där jag fick flashbacks till barndomens semesterresor när banan gick på gamla E4.
I Vätternrundans korta lopp är Omberg diamanten, men jag vill också nämna depåerna. Där slås man av hur välarrangerade loppen är och de är värda att återigen besökas av många flera.