Alla vet att det är jobbigt att bli kritiserad. Det är så lätt att göra prestige av det och surna till. Hitta undanflykter och bortförklaringar eller kanske rentav gå till motanfall. Man glömmer sakfrågan och tar bara strid.
Maif kritiserades inte bara av mig efter fallet på Vifolkavallen, utan även av en egen supporter på tidningens insändarsida. Tuffa ord, att få läsa att man inte anstränger sig.
Det är ju stort då i det läget att inte tjura ihop, utan att i stället ta debatten och även lägga sig platt för kritiken. Jag blev överraskad av Elias Hannas ärliga svar där.
Att erkänna det man är dålig på och samtidigt meddela att man försöker bli bättre på olika sätt, att det kämpas, det tar udden av mycket från den som skäller. I stället känner man sympati och vill hjälpa, jag tror det är följden av ett sånt svar från den som är i skottgluggen.
Det kändes mot Nyköping, 0-0 med mersmak, som att supportrarna hejade lite mer, laget kämpade lite bättre, och funktionärerna bröstade upp sitt klubbmärke ännu lite mer.
Jag säger som i Mjölby: En stad är så het som den själv gör sig. Där finns det inga gränser för någon om bollen bara kan börja rulla. Alla som gillar Maif i Motala med omnejd får helt enkelt sluta sig samman nu och börja drömma och kämpa för en bättre klubb och ett bättre lag framåt. Den makten har invånarna och fansen själva i sina händer. Alla får gå till sig själv och fråga: Vad kan jag göra för bättre fotboll i Motala?