Då och då brukar jag kalla det Motala AIF spelar för elitfotboll. I ettan, tredjenivån, kanske det inte är så många som protesterar. Mittenplacering där och man är ändå ett av Sveriges 50 bästa lag i det som är vårt lands nationalsport.
I tvåan, fjärdenivån, där Maif är nu, kanske det är lite mer krystat att kalla det elit. Men det är ändå minst fem dagar i veckan som laget träffas och det beror ju lite på vad man jämför med om vilken status den idrotten ska ha.
Jag vet ju hur det ibland pratas från företrädare för sporter som triathlon och simning där elitsatsning kan handla om tio träningspass i veckan minst. Fotbollsspelare lägger sällan den tiden och man har hört lite fnysningar ibland kring att fotboll då kallar sig själv elitverksamhet.
Nåväl, det är olika kulturer i olika sporter. Sätt att bedriva den sitter ofta i väggarna och förs vidare från generation till generation. Men även den mest konservativa sporten kan förstås förändras och utvecklas.
Det är lite häftigt att Tony Andersson nu infört morgonträning i Maif. Något som triathleter och simmare inte tycker är något nytt under solen, men i fotbollen är det lite nyskapande. Även om förre juniortränaren Janne Wärn för flera år sedan körde morgonfotboll med nu utlandsproffs som Ali Suljic och Ivan Rako så är det lite av ett nytt kaxigt avstamp av Tony Andersson.
Det var Tony som i fjol gick ut hårt och sade att Maif hade det bästa laget och att laget skulle vinna tvåan. Utan rätt träningsvilja och rätt lagkollektiv gick det dock inte, utan Maif kom bara nia.
Nu sticker Tony Andersson, tillsammans med övriga Maif, ut hakan igen genom att försöka jobba på att träna hårdare än andra lag. Nu är det laget mer än individerna som ska ge framgång. Det är hårt arbete som gäller.
Att det visas allvar med det är Gabi Morad ett exempel på. Han fick inte ledigt från morgonpassen, utan hänvisas till spel på lägre nivå om han prioriterar familjen på det viset.
Det finns klara, eller åtminstone vissa, tecken på att Maif kanske kan närma sig det IFK Motalas bandylag och Solfjäderstadens innebandylag haft i i vinter i form av känslan att jobba för varandra. Jag tror mycket på att framgång föder framgång och att man smittas av varandra. Ett och ett halvt år debatt i tidningen och snack efter matcher om vad att jobba tillsammans betyder borde inverka.
Med den här gymträningen på tidiga morgnar tror jag att Maif vinner respekt också, och fler och fler idrottskamrater från andra grenar kommer att kunna tänka sig att kalla Maifs fotboll för elit. Om nu det betyder något.
Slutligen vill jag gratulera östgötsk fotboll till de 100 åren. Ett jubileum som är hela året, men som officiellt firades i Norrköping nu i helgen. Jag konstaterar att östgötsk fotboll 2017 är bättre än någonsin med östgötska representationen i landslag och statusen på IFK Norrköping och Linköpings FC.
Om jag får bli personlig så har jag några matcher som jag minns extra mycket från att ha sett på plats: Åtvidabergs FF–Öster 1980, IFK Norrköping–Roma 1982, Mjölby Södra–Ipswich 1986, Mjölby AI–Häcken 1991, Motala AIF–IFK Trelleborg 1995, LSW–Sleipner 2000. Kanske också cupfinalen, Motala AIF–IFK Norrköping, på Idrottsparken.
Det har varit oräkneliga höjdpunkter och jag ser fram emot fler, i alla hörn av länet.