Men när jag intervjuar innebandyspelaren William Larsson blir jag lite upplyft inför vad som kan vänta. Larsson har en "tvångsgrej", han måste göra hundra dutt på foten med en innebandyboll inför varje match och träning. Det är hans skrockfullhet, hans udda "tvångstankar".
Jag tänker då lite på en av 90-talets bästa fotbollsspelare i Motala, Stefan Östling. Han hade mycket fuffens för sig med detaljer som var tvungna att vara på ett visst sätt för att det skulle gå väl. Maif var bra då, med Östling spelade laget flera säsonger i andraligan, dit klubben siktar nu.
William Larssons Solfjäderstaden siktar också högt nu, mot andraligan där klubben var för tolv år sedan då det var derbyn mot KFUM Linköping. Med nye tränaren Torbjörn "Totte" Johansson i motståndarbåset. Det har varit lite mycket bredd-aura i Fjädern senaste decenniet, men med William Larsson, 95:a, och sedan 97:orna som är hans kompisar så känns det som att någon sorts högre tävlingsnerv varit tillbaka ett tag nu. Sportchefen Jens Larsson, som var 97-tränare, står för den inställningen som ledare också.
Jag beklagar Didrik Karlssons avsked i fjol och Martin Hovlunds avslut i år, de är kulturbärare med rutin som Solfjädern hade behövt, men ändå finns det många yngre spelare i laget som kan axla de rollerna framåt. Det finns en stomme som gärna vill umgås utanför planen. Då blir lirare ett kollektiv som sliter för varandra, vilka konstigheter man än har för sig före träning och match.