Det är mycket som är positivt i Motalas idrottsliv just nu. Två av stans viktiga boll-lag toppar sin respektive serie efter en imponerande höstsäsong.
I sökandet efter förklaringar till framgångarna ser jag många likheter och paralleller, långt fler än bara tabellpositionen högst upp vilket om placeringen bibehålls ger var sitt kvalspel uppåt.
En gammal sanning i lagidrott är att du ska se till att de bästa spelarna, de som är ledare på banan och drivande på alla sätt, också har den bästa karaktären. Det är viktigt att de bästa spelarna också vill mest och visar vägen genom som inställning. Då smittar det av sig, lika mycket som det skadar laget om de tongivande spelarna har en slapp inställning. Då blir det slappt i hela truppen, och rentav hela klubben om det vill sig illa.
Men nu konstaterar jag att IFK och Fjädern har var sin ny lagkapten som är en kanonförstärkning i vardera lag.
Om IFK:s nye kapten från Småland, Erik Ivarsson, hörde jag i höstas frågetecken då han skulle ha varit bäst utan boll i Vetlanda. Hur skulle det då gå att driva Motalas spel? Ivarsson har hela säsongen visat sin kapacitet som lagspelare och sin vilja, men nu mot Frillesås visade han också att han kan hantera bollen. Skottet i krysset och lite senare skottet i nättaket i andra halvlek var tydligt svar på tal gentemot olyckskorparna.
En liknande lagspelare och matchvinnare i ett är Solfjäderstadens kapten Fredrik Ählström. Han kan vara klubbens bästa värvning sedan Johan Ragvald kom till stan för tio år sedan och snart tog herrlaget till en högre nivå. Ählström visar en stark karaktär med hela sitt väsen och det känns som att han har dragit med sig varenda senior, junior och herrledare i Fjädern till något bättre.
Ählström är en bra spelare i grunden, men framför allt vill han försätta berg och då vill hela hans omgivning det också. Han behöver liksom inte säga något, han bara är sig själv och drar automatiskt med sig kamraterna till ett bättre jag.
Det här visar att det inte är möjligt för en klubb att vara självförsörjande på spelare om man vill någonstans. Man måste ha en fungerande spelarrekrytering och kunna hämta in spetskompetens utifrån, klass som spelare som Ivarsson och Ählström besitter.
Jag gratulerar de ledare i klubbarna som fick dessa övergångar i lås.
Fler framgångsfaktorer för en serieledare är att ha en bra målvakt och i Jussi Aaltonen har IFK en elitseriekeeper. Solfjädern har i Marcus Levin klubbens bästa målvakt sedan Klas Petterssons storhetsdagar. Pettersson var ojämn, men hade en ruskigt hög högstanivå och den tycker jag Levin tangerar i var och varannan match. Att kunna ha en motiverad Linus Staaf på bänken visar en bra besättning.
Både IFK och Solfjädern har också fått in var sin spelmodell som hela laget följer och alla spelare gör sina roller, oavsett om rollerna finns i rampljus eller i anonymitet. Alla tar hemjobbet och det är ett väldigt disciplinerat agerande i det defensiva som ledarna har fått in.
Jag ser tålamod i både IFK och Solfjädern och det kan bära långt i vår. Då kan vi få se ett roligt bandykval, både ute och inne.