Det är långt till Mallbacken i de värmländska skogarna norr om Karlstad och med norska gränsen ytterligare en bit bort. 32 mil känns som det dubbla på slingriga vägar. Men nu är det bara att leta fram bilatlasen och förbereda sig på en resa dit om några veckor.
LFC vann seriefinalen mot Rosengård i höstkylan på Linköping arena, har skaffat sig fem poängs försprång i guldracet och kan om inte redan nästa helg definitivt avgöra i näst sista omgången. I Mallbacken av alla ställen i världen.
Det här är ett för bra läge för att inte ta vara på. Nu måste det snubblas till å det grövsta på upploppsrakan för att det inte ska sluta lyckligt.
Som Martin Sjögren, tränaren, uttryckte det efteråt:
– En viktig seger, så kan man väl säga. Jag vet att ni vill att jag ska säga att det är klart, men det är det inte.
Men nu har alltså detta lag spelat nitton allsvenska matcher under säsongen.
Vunnit sjutton. Kryssat två. Inte förlorat någon.
Det är ruskigt imponerande.
Där optimismen spirar finns inga gränser och om några veckor kan Linköping byta namn. Till Guldköping. Lite tidigt ute? Inte alls. LFC har inte mest pengar (rätt långt ifrån), men bästa laget och bästa spelarna. Ibland behöver inte den idrottsliga logiken vara svårare än så.
LFC ska visserligen till svårspelat naturgräs i Vittsjö nästa gång och det är inte en match som vinns 99 gånger av 100. Men att det inte ska bli de poäng som krävs för att hålla undan. . . nej, jag kan verkligen inte se det.
6 221 åskådare svarade med att bjuda på en läcker publikfest, även om tv-sändning och vädrets lömska makter säkert skrämde bort en och annan. På så sätt var det också en stor seger för svensk damfotboll. Det går att skapa ett intresse när mycket är på spel och om man vill och jobbar på rätt sätt.
Jag står fast vid att LFC redan i fjol hade den bästa truppen i allsvenskan, men var inte bäst på att få ut maximal effekt av den och det saknades några skrapsår och en dos vinnarmentalitet i för många matcher. Den här gången har lägstanivån varit högre och Champions league-platsen säkrad sedan länge.
Jag vet inte om man kan uttrycka det på viset, men LFC har varit Sveriges bästa lag under hela säsongen – men inte mot Rosengård. Inte förrän nu. I fjärde mötet kom första segern och den kunde inte ha kommit mer lägligt. Tränar-Sjögren ska ha beröm för att han lärt sig av tidigare förluster och för att taktiskt upplägg och matchbild nu blev som önskat.
Med Stina Blackstenius blekare än vanligt var det Kristine Minde som avgjorde – och som så många gånger tidigare var det Pernille Harder som låg bakom. Danskan är förstås det stora guldvapnet, men jag måste också nämna defensiva blocket i centrallinjen med Claudia Neto, Magdalena Ericsson och Janni Arnth som inte tog många steg fel i seriefinalen.
Det var en 0–0-match som inte slutade 0–0 och som förmodligen bara vi nördar kan tycka om, men jag kom på mig själv med att sitta och tänka hur jag verkligen gillade det jag såg. Hur målstarka LFC tog ett stort taktiskt steg och visade att det också kan spelas mer försvarsinriktrat och, i vissa stunder, till och med mer cyniskt.
Det är sånt som också ger resultat.
Det är sånt som ger guld.