Jag hade en härlig stund i Godegård på lördagen. Vid skidstugan i Krassbäck fanns det mesta av det charmigaste med idrotten. Eldsjälar, ideella ledare, familjer, motionärer och elitmotionärer. Glada tillrop, prat om kommande kolmila som ska inbringa pengar till bygden och planering av barn- och ungdomsverksamhet. Meddelanden om utlåning av utrustning, vilket inbjuder allmänhet att testa. Ingen entré heller, men det kändes som att alla på plats betalade en slant. Med frivillighet och hjärta.
Skidåkning är trevligt. Jag vet inte om det hänger på det sagolika vinterlandskap den oftast bedrivs i, eller om det bara är skonsamt och skönt för de flesta kroppar. Men min spaning är att i ett skidspår, åtminstone för motion, så är det som i båtliv. Alla hälsar på alla och småsnackar även med främlingar. Kanske beror det på endorfinerna.
Den här gången var jag på besök för att skriva om skidåkning, men tro mig, jag hade gärna tagit ett par varv själv. Ska göra det en annan helg. Men jag fick flashback från mitt senaste skidlopp, Blåbärsloppet vilket är sista milen av Vasaloppet. Jag gjorde det 2017, med hjälp av Ann-Charlotte Thorén. Jag tänkte på blåbärssoppan och fäders spår där uppe i Dalarna när jag mötte henne vid skidstugan, i sällskap av barnbarn och dottern Annie Thorén. Mannen, klassiker-vd:n Michael Thorén som slitit sig igenom Nordenskiöldsloppet över 22 mil för ett par år sedan och gärna vill hålla på länge i spåret, var någonstans ute på banan.
Jag hoppas att den här sagovintern, med skidåkning i skog och skridsko på sjöar som vi sett nu några helger, fortsätter åtminstone över sportlovet. Jag ska smyga i gång med min träning och försöka trimma in lite ny utrustning.
Men, det var det jag skulle komma till, jag kommer inte att åka Vasaåket i år. Inte nio mil och inte på plats i Mora. Möjligtvis kanske jag gör någon kortare hemmavariant. Jag är inte bekväm med smittläget helt enkelt, men framför allt har jag inte hunnit träna tillräckligt, av olika anledningar. Säger till och med Stig Johansson i Fagersanna att det är långt, då förstår även jag att man måste vara väl förberedd.
Men jag vill betona, min klassiker 2021 lever. Bara lite uppskjuten. Det blir lite skidåkning nu, sedan cykel när våren kommer, inför Vätternrundan. Sedan har jag simning och löpning och så hoppas jag på Vasaloppet, det riktiga, 2022. Jag kämpar!