Jag brukar säga att festerna är en stor del av idrotten, lite av föreningslivets och idrottslivets själ. Det är inte många som skulle hålla på med sport utan den gemenskapen, det bedömer jag. Det är då som vikänslan skapas, både vardagliga sammankomster, men även på högtidliga tillfällen som till exempel Vadstena HF:s 50-årsjubileum som jag bevittnade i helgen.
Det var klar bröllopskänsla där på middagen på kvällen i Petrus Magni skola efter två dagar av aktivitet i klubbens eget tempel Vadstena sporthall.
Det var lite överraskande med så många fina och känslosamma tal om det som är och det som varit och stämningen gick verkligen att ta på.
Det blir mycket nostalgi, anekdoter som berättas både för alla vid mikrofonen och i vimlet mellan fyra ögon och i små grupper.
Man får perspektiv och blir klar över hur mycket det genom åren kämpats för att folk över huvud taget ska få och kunna idrotta. Urban Sandberg, som varit med i VHF i stort sett sedan starten 1967, berättade hur klubben fick spela i Ödeshög den första tiden innan sporthallen fanns och att både spelare och ledare plockade jordgubbar på sommaren för att ha råd med det. Henrik Johansson mindes åren med Rocktåget och alla stora konserter då han och hans idrottskompisar i Vadstena byggde upp scen och sen ljud och sen tog ned först ljud och sedan scenen. "Vi kunde jobba 50 timmar kring en helg", sade Johansson.
Emil Beckman kom hem från Göteborg och berättade om hur han hittade egna sätt att bryta sig in sporthallen de timmar den inte var öppen. Han ville vara där och spela och träna jämt. Emil tackade VHF och handbollen för den han är som person idag, för allt han lärt sig som människa.
Det var många tårar som rann när klubbkamrater berättade om sin kärlek till en klubb i den ovanligt vackra staden vid Vättern och samtidigt längst söderut intill samma sjö var det andra tårar, av lycka, när HV71 tog SM-guld i ishockey.
Idrott är känslor och när känslorna kommer till uttryck, vid framgång eller gemenskap, är idrotten som allra bäst.
På valborg var det sedan, intill eldarna, vårens fest och på första maj kom arbetarnas stora dag. Då åkte jag till Södertälje för att se vilket jobb Motala AIF skulle klara att lägga ned i den tidiga toppmatchen i tvåan.
Faktum är att det var lite si och så med jobbet. Maifs tränare Tony Andersson var i alla fall besviken på att spelarna inte sprang tillräckligt mycket, inte gjorde som lagets plan var.
Från läktarplats såg det ut som att Maifspelarna stod på hälarna och inte riktigt var på bettet i någon av tredjedelarna. Småtrevligt spel stundtals i början, men det är ingenting värt om man släpper in billiga mål och är totalt uddlöst framåt. Det är mål som avgör fotbollsmatcher som bekant, inte passningar på mittplanen.
Det sved rejält att förlora så stort, 4–0, mot ett inte jättevasst Södertälje. Så nu får Maif jobba hårt i veckan för att förbättra sig till nästa match mot Sylvia borta.
Idrott är som bekant känslor och det kan vara nyttigt att slå i botten rejält ibland. Bara man använder revanschlustan rätt inför fortsättningen.