IFK Motalas bandylag är lite som klyschan om svensk idrott, är bäst när det får slås ur underläge. Sämre med favoritskap.
Nu var det idel topplag som IFK mötte, lag som varit i SM-finaler de senaste åren. Det har inte IFK varit. Motalalaget har pendlat mellan åttondel och kvartsfinal.
Men ändå fick mig den klara IFK-segern mot Vetlanda, 5-1, att tro på något mer. Att topp fem kunde utmanas av det samspelta IFK-laget. Att det kunde bli spel på söndagen, för första gången.
Jag förstod på Mattias Sjöholm, tränaren, att han också var hoppfull. Men inte mycket gick rätt i entimmesmatcherna. IFK fick en dålig start mot Edsbyn, lyckades inte spräcka nollan mot AIK, och var utslaget redan där. Då blev det ras i betydelselös epilog mot Sandviken.
Framför allt är det då offensivt som det väcks frågetecken hos IFK. Bara att kolla på de fasta situationerna. 16 hörnor gav ett mål. Det är sex procent i en statistik som bör vara tvåsiffrig. IFK fick två straffar, och satte en.
Som jag ser det kan det bli en skiktad elitserie i vinter. Ekonomi har gjort att det jämnats ut lite, men skikten förstärks igen kommande säsong. IFK är klart bättre än en bottenkandidat som Frillesås, men också klart sämre än de lag som siktar på semifinal och final.
Det är i den där bästa rollen, och med hjälp av utomhusspel, som IFK Motala fortfarande kan störa lag som Edsbyn och Sandviken. Det är när laget slår ur underläge. Nu är laget lite nere på jorden igen och det kanske är bra.