Ju längre tid som gått, desto mer har talat för att även Stina Blackstenius skulle säga tack och hej. Nu vet vi att det blir så och var läget bekymmersamt för LFC när solen gick upp i morse var det ännu värre när den gick ned framåt eftermiddagen.
Med Blackstenius, Pernille Harder och Fridolina Rolfö är 47 av 73 allsvenska mål borta.
47!
Lina Hurtig och Marija Banusic, de ersättare som hittills värvats in (det blir fler, jag vet), svarade för åtta.
Tillsammans.
Dessutom lämnar underskattade och rutinerade Mariann Gajhede och Renée Slegers och inte minst tränaren Martin Sjögren.
– Tufft läge, sa Bill.
– Det blir tufft, sa Bull.
Den optimistiske säger att "tja, nu får LFC minsann slå ur underläge och andra får kliva fram i stället". Den pessimistiske kontrar med att "nja, nu blir det hopplöst att försvara guldet och att det mer lutar åt en plats i mitten".
Den realistiske?
Ja, säg så här:
Jag hoppas att jag har fel, men lutar mer åt det sistnämnda alternativet. LFC har gjort en häftig resa och väldigt mycket bra under de senaste åren – men får lida för det nu. Unga och billiga spelare har utvecklats och med undantag för Rolfö får klubben inget betalt när de drar. De nya som kommer in blir dyrare och på den svenska marknaden finns inte mycket kvar. Om ens något.
Det ger ett vanskligt läge, som kan försvåras ytterligare om ett år när andra landslagsspelare står med kontrakt som går ut och med ljuva drömmar om nya äventyr i större klubbar i Europa. Som Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Claudia Neto och Kristine Minde. Vad blir kvar då?
Montpellier för Stina Blackstenius?
Positivt med inte lika mördande konkurrens som i övriga franska toppklubbar och positivt med svenska landslagskompisar redan på plats, även om jag står fast vid min tes att supertalangen hade mått bra av att verkligen leda LFC-offensiven under en säsong.
Klassen på Montpellier?
Bra. men inte lika bra som LFC var i höstas.