Ägnade förra helgen till att titta på Vinterstudion från Bruksvallarna. Det känns ”gött” att säsongen är igång och högtidsstunderna kommer att bli många de närmaste månaderna.
Glädjande är också att SVT i detta forum tar upp svåra och komplicerade ämnen och sätter ljus på dessa. Under helgen som gick diskuterades både problematiken med att göra längdskidåkning mer tillgänglig för fler och hur många inom både längdskidåkning, men också andra idrotter, som drabbas av energibrist och ätstörningsproblem. Bra jobbat SVT!
Balansen mellan kost och träning är, har alltid varit och kommer att vara, mycket svår att hitta. Jag hade själv en period där jag åt alldeles för lite och tränade för mycket, allt med en ambition att prestera bättre resultat. Min viktnedgång var cirka 15 kilogram och det ”tokiga” var att resultaten till en början blev bättre. Detta blev självklart en bekräftelse på att jag hade valt ”rätt väg”.
I verkligheten var jag en mycket ensam tjej som isolerade mig från allt och alla, räknade kalorier och träningstimmar, tuggade en massa tuggummi, missade inte ett tillfälle att träna eller röra på mig, kontroll var ett ledord och i landslaget tävlade vi om att åka fortast men också om att äta minst. Allt startade med några kommentarer om att ”gå ner lite i vikt så kommer resultaten”, jämförelser med de som åkte fortast och så vidare. Problemet var dock att hur många kilo jag än tappade blev inte mina ben längre eller avståndet mellan höfterna mindra. Jag är UNIK och har mina alldeles egna förutsättningar för att lyckas med olika saker. Detta är något vi ALLA kan säga till oss själva och jag tycker vi ska göra det OFTA!
Det finns bara en av mig och det är JAG och jag duger precis som jag är.
Vi var fler i landslaget under 80-talet som hade problem med detta än som inte hade det. Kunskapen och informationen kring dessa frågor var bristfällig och det saknades beredskap att hantera denna problematik. Ämnet var och är tabubelagt och många valde att ”inte se”.
När jag satt där i TV-soffan och lyssnade slogs jag av att ingenting har hänt, eller i alla fall väldigt lite, på 25-30 år. Samma resonemang om för lite kunskap och utbildning som då. Intervjun med Elisabeth Högberg (som var jättebra) lät på samma sätt som om den skett med en aktiv tjej på 80-talet.
Det är alldeles för många som inte får utväxling på sin träning på grund av denna problematik och som inte utvecklas som de kunde ha gjort. Dessutom är det väldigt många som mår dåligt även på ett flertal andra sätt.
Det är dags att gå från ord till handling inom svensk idrott med detta problem, jag och många med mig har väntat i mer än 25 år.