Jag skrev efter matchen i Gubbängen förra veckan att det var länge sedan jag såg IFK Motala bli så utspelat. Guldsatsande AIK lekte med östgötarna. Det var inte utan man befarade att den här coronasäsongen kunde bli den mest ointressanta någonsin för IFK i högsta serien. Ni vet, ingen publik, inget lag åker ur, och så IFK en bit från tiondeplatsen som ger slutspel.
Det skulle kunna sluta med den tristaste bandyvintern någonsin.
Men, IFK Motala har i två fredagsrysare nu visat att laget vill kriga och skapa spänning, både för sig själva och vi som följer laget. Det är moral att först vända 3-6 till 7-6 mot Sirius, och sedan ta en poäng borta mot Sandviken. Jag vill kalla 4-4 mot Saik en skräll, med tanke på att Saik faktiskt slog omöjliga AIK i Gubbängen i söndags.
Saik är bra, med Motalagrabbarna Albin Bjerkegren och David Brodén i var sin betydelsefull roll, och är på väg att bygga någonting starkt igen efter stor spelaromsättning ett par år. Även om Brodén inte var nöjd med lagets insats den här fredagen: "Vi kommer tyvärr inte upp på den nivå som krävs och som vi vet att vi kan, framför allt i första halvlek. Sen gör vi ett rejält försök i andra och pressar på. Det räckte nästan till seger men vi va inte tillräckligt bra helt enkelt."
Jag frågade Brodén vad han tyckte om IFK Motalas insats: "Stabila defensivt, bjuder inte på nånting, spelar safe i sin egen offensiv och tar de lägen de får till att kontra på oss när vi har sämre anfall och gör det bra."
IFK Motala har jämfört med Saik mer behållit sin stomme de senaste åren, men har haft lite trög start på säsongen. Kryddat med lite stolpe ut och uddamålsförluster. Tabellen har inte sett rolig ut. Men nu är IFK på slutspelsplats efter tre poäng på två fredagar och det tror jag är viktigt, att laget inte halkar efter. Att inte ha kontakt om platserna över strecken skulle vara jobbigt med de täta spelschema som väntar de närmaste två månaderna då elitserien ska spelas färdig.
Det är tufft att vara elitspelare i den här krisen. Det är inte bara att känna glädje över att få spela, det många nya grejer runt omkring i pandemin. Som att hålla distans till folk utanför själva lagbubblan, både kring matcher och träningar, men också i det vanliga livet. Mattias Sjöholm vittnade om trötta spelare efter matchen i Sandviken, inte bara efter insatsen på isen.
"Killarna sköter sig exemplariskt, privat och sportsligt", berömde IFK-tränaren i Göransson arena.
Mitt i allt det här är det också kul nu att se den sportsliga utvecklingen på flera Motalaspelare. Nicklas Ögren axlar liberorollen med den äran, Elias Gillgren är lite vassare i vinter, Jonas Enander känns mer tajmad i mycket av det han gör, och Viktor Spångberg lirar oerhört fin bandy. Vilket också ger utdelning och inte bara är roligt att se på. Jag kan inte tänka mig annat än att Spångberg blir aktuell igen om landslagsverksamhet kommer i gång igen efter pandemin. En av elitseriens spelskickligaste spelare måste han vara, han är något extra i en svår sport som bandy.
Nu blir det upp till bevis för IFK Motala att leverera även på söndag, att försöka kasta av sig tröttheten än en gång inför jul. För ska laget till slutspel är det ett måste att slå Frillesås hemma. Fokus på är vad som gäller, trots den speciella tillvaron runt omkring. Då gäller det att göra mål även mot ett lag som backar hem och även om isen är halvdan delar av matchen.
Jag tror på en klar seger och en fin julklapp till både det egna laget, klubben och supportrarna.