Med där var reservmålvakten Hugo Lundqvist. Men det var tur att han inte behövde spela, för det hade läkarna förbjudit honom efter att ha skadat ett ledband i ett finger när han skulle fånga en fotboll på sista träningen innan genrepet mot Tranås.
Redan i premiären försvann forwarden Oskar Nilsson. Vid en smäll fick han en hjärnskakning och det är först de senaste veckorna han kunnat börja träna för fullt igen.
En bit in i säsongen försvann bröderna Anton och Viktor Spångberg, båda med hjärnskakning. Ingen av dem har börjat spela än, men Anton är tillbaka på is och skulle snart kunna vara klar för comeback.
Och det är just ordet comeback som bäst kommer kunna beskriva den här säsongen för IFK.
Först in var Jonathan Sjögren, reservmålvakten. Han har inte spelat en enda minut sen han kom tillbaka, men åkt en hel del buss och ställt upp för klubben.
Inför hemmamatchen mot Västerås i början av september dök plötsligt både Eric Ågren och Patrik Spångberg upp på isen igen.
Ågren gjorde bara en match, så några dagar senare mot Edsbyn dök Oskar Folkesson upp på mittfältet.
Och så i söndags var liberon/backen Johan Thorsson tillbaka, lysande i matchen mot Sandviken.
Det här råder det förstås delade meningar om. Dels är det många som menar att det är ett stort nederlag för sporten att det går att vara borta fem eller sex säsonger och komma in i ett lag utan att det märks någon skillnad.
Hade det gått i fotbollsallsvenskan? Troligen inte.
Hade det gått i SHL? Troligen inte.
På det viset kan jag hålla med om att det är tveksamt. Men de fyra som spelat nu har alla olika historier och bakgrund. Eric Ågren kom tillbaka efter en utbrändhet som han fortfarande jobbar med, gjorde en match och vann en personlig seger tack vare det.
Patrik Spångberg spelade förra säsongen och har hållit igång sen dess. Han är utomordentligt tränad och klarade av backspelet med bravur, ända tills även han drabbades av hjärnskakning.
Större bedrift då egentligen av Oskar Folkesson och Johan Thorsson. Båda slutade egentligen för tidigt, har hållit sig i form och Folkesson var i den senaste matchen jag såg, mot Sirius borta, länge klart vassare i anfallet än sina lagkamrater Philip Florén och Jonas Enander.
Johan Thorsson? Ja vad ska man säga egentligen? Han är otroligt bra grundtränad och uppvisar med sin rutin, pondus och spelförståelse att det går att komma långt med just det. Går det att övertala honom att spela säsongen ut?
Till sist tycker jag man gör rätt som väljer äldre spelare framför att kasta in oerfarna juniorer i hetluften. Varför ska jag berätta en annan gång.