Det ger tid för en återblick och jag skulle gärna vilja ge utrymme för några reflektioner från det här året.
När jag funderat en stund landar jag i fyra saker.
Motala AIF, IFK Motala, Piraterna och Vätternrundan.
Och så en galen golfrunda ihop med kollegan Thomas Augustsson.
Jag vill gärna börja med Motala AIF. Trots att det gått ett antal år sen jag följde fotbollslaget i sin jakt på högre divisioner så känns det som inget hänt.
Inte mer än att man fått en flådig byggnad med omklädningsrum och fullt utrustat gym.
Men framgången för laget låter vänta på sig och man fortsätter att harva i mitten av tvåan.
Jag har en reporterkollega som menar att det är alla andra Motalaklubbars fel att Maif inte lyfter. Att alla andra klubbar borde ställa upp på ett bättre sätt för att Maif ska lyckas.
Jag håller inte alls med.
Maif kommer alltid vara en storebror och med de resurser man har ska det vara så. Men jag anser att man varit en alldeles för kaxig storebror, och det kommer man ingen vart med.
Om man ska få med sig de andra klubbarna på en resa uppåt i seriesystemet krävs det att Maif tar första steget och visar vägen med ett stort mått av ödmjukhet. Man måste visa upp en mer sympatisk sida och återskapa ett förtroende.
Sånt tar tid och det är Maif som måste sträcka ut handen först. Inte tvärtom.
IFK Motala har däremot imponerat oerhört på mig. A-laget tog sig till kvartsfinal, mot alla odds, och visade att det inte behövs några flådiga omklädningsrum eller gym för att lyckas. Det handlar "bara" om att få ihop en grupp som offrar sig för varandra och är beredda att lägga ner stenhårt jobb varje dag. En elitklubb i allt man själva kan påverka, som dock brottas med usla yttre förutsättningar.
Klubben lyckas också gå med ekonomisk vinst för tionde året i rad. Det kan inte annat än applåderas och den resa de är inne på ska bli spännande att fortsätta följa.
Ekonomi och Piraterna går däremot sämre ihop. Klart är att förtroendet för klubben naggades rejält i kanten 2017 med bland annat den uppmärksammade affären när kommunen köpte byggnaderna på arenan för drygt fyra miljoner och räddade föreningen från konkurs. När kommunen sen inte lyckas få till ett hyresavtal med klubben, vilket är beklämmande, så åker Piraterna med även där och får oförskylld kritik. Nu blåser ändå nya vindar i klubben, med nya personer i nyckelpositioner, men att avtal måste till så fort som möjligt så klubben slipper höra att man inte gör rätt för sig.
Till sist, Vätternrundan. Ett fantastiskt arrangemang och en gigantisk folkfest som jag kommer sakna.
Men loppet har ett allvarligt säkerhetsproblem som man måste ta tag i innan det händer något riktigt hemskt.
VD Gynilla Brynell-Johansson och hennes personal har säkerligen gjort allt de kunnat för att få en så säker runda som möjligt, men tyvärr räcker inte det.
Att se stora långtradare komma ifatt och försöka ta sig om stora klungor med cyklister på den norra delen av riksväg 50, samtidigt som cyklister kör om långtradarna på både höger och vänster sida är en skräckupplevelse ingen ska behöva hamna i. Jag påstår att det bara är ren tur att inget hemskt hänt - ännu.
Här måste man tillsammans med Trafikverket ta ett beslut. Antingen flytta trafiken till andra vägar, eller göra om sträckningen på loppet.
Något alternativ finns inte.
Under året på MVT har jag gjort många roliga jobb, träffat många duktiga utövare och ledare. Men det roligaste jobbet gjorde jag tillsammans med min kollega Thomas Augustsson.
Jag kom på den tokiga idén att vi skulle spela 18 hål på 18 olika banor i länet på en och samma dag. En galen dag från tidig morgon tills mörkret föll. Men vi hann.
Dessutom vann jag.
Det gjorde ju inte saken ett dugg sämre.