Det är mentalt jobbigt för alla i coronapandemins extraordinära tid där alla är urless på situationen som vi tvingats in i, men där tålamod är nyckelordet för att så småningom få tillbaka något som åtminstone liknar vårt gamla "vimmel-samhälle". Man får härda ut och hoppas, och göra det bästa man kan för att återuppbygga och bygga nytt.
Det här gäller också idrotten förstås, och kanske i synnerhet Motalaidrotten där många längtar efter inte bara bättre tider utan också modernare anläggningar. Solfjäderstadens innebandylag är trött på Motala sporthalls golv och tränar regelbundet i Mjölby kommun för att hitta bättre underlag. Där dröjer det några år innan det blir golvbyte. Motala simsällskap står utan utomhusbassäng sedan några år och får köra öppet vatten, plus att ortens simmare har gamla 25-metershallen att hålla tillgodo med fyra-fem år till innan en ny hall kan stå klar i Varamon.
IFK Motalas bandy har fått besked om att en hall ska byggas intill riksväg 50, om två eller tre år. Tills dess är det utomhusbandy som gäller. Det är svårt att tugga i sig, särskilt i dåligt väder och med en is som inte alltid är tillförlitlig, men det är verkligheten just nu. Trösten är att en bättre tid kommer, precis som att det ljusnar efter pandemin.
IFK vill förstås att hallbygget snabbas på så mycket det går, särskilt när vintervädret återigen inte är det önskade, men jag tycker att det är lite som att sparka in öppna dörrar. Eller om ni vill, att stå och banka på en låst dörr som saknar nyckel. Det hjälper liksom inte.
Bättre att rikta in sig på att på bästa möjliga vis nu vara utomhus två eller tre år, och går det snabbare så är det bonus. Vinsten är ändå att båda de stora politiska lägren nu för första gången är överens om att vilja bygga en hall, vilket är en försäkring om att det finns en framtid för sporten i stan och i bygden.
Om det är en överlevnadsfråga för IFK att en hall byggs klar till 2022 eller 2023, jag förstår inte riktigt stressen i det långa perspektivet, så kan IFK trösta sig med att Motalabandyn också får extra tid. Om IFK upplever att kommunen stjäl tid genom byråkratisk långbänk så kan det sägas att IFK får extra tid av Svenska bandyförbundets nya ledning. Jag tänker på stängd elitserie för nedflyttning, utökning av antal lag, och belysningen av den viktiga andraligan.
Jag uppfattade en ordförandestrid mellan Per-Anders Gustafsson och Jesper Kärrbrink, men har efter det sett samma värdegrund i deras "delade ledarskap". Det är hela sporten som ska värnas, inte bara toppen. Det ska applåderas att ledningen på olika sätt sätter fokus på exempelvis allsvenskan. För bandyns framtid är inte lag som Edsbyn och Villa-Lidköping, utan det är de lag som de bästa lagen möter. Elitserien blir aldrig bättre än den allsvenska som utmanar underifrån.
Jag kan förstå att IFK:s klubbchef Pär Beckne ständigt oroas av spelarflykt när andra lag år efter år kan träna bättre och bekvämare. Oron kanske också späs på av att den lokala förankringen i IFK:s A-lag minskar, nu mot Villa-Lidköping i helgen är det bara tre, Viktor Spångberg, Fredrik Lönn och Albin Rohlén, av 15 som är Motalagrabbar.
Ändå känns IFK Motala som ett hemvävt lag där många spelare har utvecklats mycket just i Motala. Därför blir de ändå lokala och förankrade på orten och jag tror att rädslan för spelarflykt på grund av fördröjt hallbygge är överdriven.
Möjligen kan IFK:s strävan uppåt mot att bli semifinallag förhindras eller bromsas om kommunen, som klubben befarar, "drar benen efter sig", men hänga med i elitserien kan IFK gott göra. Speciellt när förbundet nu ger fler möjlighet att hänga med in i framtiden.
Nu kanske jag låter lite som en kommunikatör i Motala kommuns tjänst, men jag kan inte se annat än att IFK helt enkelt får lita på att kommunen och dess politiker och tjänstemän menar det som sägs när det hävdas att det jobbas så fort man kan. Jag är idel öra annars om det finns tecken och bevis på att saker fördröjs på ett "otillbörligt" sätt.
Det IFK kan göra är att i väntan på hall hålla i och hålla ut, att gentemot barn, ungdomar, föräldrar, sponsorer och tänkbara nyförvärv kommunicera att trots att det regnar ibland och trots att isen smälter ibland så finns det en framtid för Motalabandyn. IFK och dess supportrar och företrädare måste själva vara positiva ambassadörer för sin sport, även den här tiden som är kvar utomhus.