Det började glatt och laddat. Tillsammans med fem urstarka och vältränade vänner skulle de tio milen betas av, en efter en. Jag var sämst tränad och visste att jag skulle få ligga i, men benen kändes starka och cykeln min är en trogen vän. Vi har avverkat både Vätternrundor, Halvvättern och flera Tjejvättern tidigare.
Vi känner varandra. Är ett stabilt par. Trodde jag. Visst har vi genomlidit en och annan liten fnurra på tråden under våren, men vi har tagit hjälp av en erkänt duktig mekaniker så för mig var allt glömt och förlåtet.
Men icke.
Ner till Omberg trampade vi på i hög fart. Solen sken, vinden var svag, rapsen doftade försommar. Just före depån i Stocklycke växlade jag ner inför utmaningen som jag visste väntade. Cykeln, min fina vän, satte sig på tvären direkt. Lättaste drevet var inte att tänka på, det gjorde den tydligt klart. Inte ens lägsta växeln på mellandrevet ville den gå med på.
Jag talade lugnande till den.
Näpp!
Sakta, sakta segade jag mig uppför berget på tung växel. Mina cykelkompisar gled iväg i ett pärlband framför mig.
Nåja. Väl upp är utsikten hänförande. Vem kan sura då?
Men se, då gick det plötsligt inte för sig att växla upp till högsta drevet. Jag fick trampa som en galning för att få något som helst gensvar på raksträckorna mot Rök.
Väl där lämnade jag över cykeln som bytt namn till åbäket, till en serviceman. Han skruvade och skruvade och lämnade tillbaka åbäket med rynkad panna. "Nja, lägsta drevet är inte att tänka på, men du tar dig hem på de tyngsta växlarna".
Jo tack.
Men jag var glad ändå, god service, ett par pigga tillrop och en mugg blåbärssoppa i depån har den inverkan på en trött cyklist.
Strax efter Skänninge, i motvind och motlut, hade jag formulerat annonsen till tidningen. "Säljes mot annonskostnad".
Men tänk så fort man glömmer. Vi tog oss i mål. Skiljdes åt en stund medan jag åt lite mat och när jag väl återvände kände jag ömhet för min goa vän igen. Han (jo, det tror jag) gör så gott han kan.
Det får bli ett återbesök hos mekanikern. Räkna med oss två till nästa år igen.