LÄS MER: Hurtig: "Surt att släppa in mål"
LÄS MER: Så var matchen minut för minut
På presskonferensen före den så kallade matchen mot Thailand (5–1) leverererade Peter Gerhardsson, svenske förbundskaptenen, det här mästerskapets understatement.
– Vi har bra chans att vinna, sa Gerhardsson.
Jo.
Kan man ju säga.
Alla visste att Sverige skulle vinna och frågan var bara hur många mål det skulle bli. När USA gjorde tretton mål nöjde sig Sverige med att göra fem. När USA drog upp tempot efter paus valde Sverige att dra ned på det och till och med att bromsa in så mycket att det blev mål åt fel håll på slutet.
Om nu Thailands Kanjana Sungngoen kunde springa i genom svenska försvaret går förstås att fundera över hur det blir när motståndarna heter Alex Morgan, Eugénie Le Sommer eller Shanice van de Sanden.
Chile och (framförallt) Thailand har varit för dåliga för att vi ska ha en aning om vart det här blågula VM-bygget är på väg. Hur det såg ut nu säger inte det minsta om hur det kommer att se ut sen. Första testet på om det kan bli hållbart på sikt i turneringen kommer mot USA på torsdag.
Något säger mig att Gerhardssons lag passar bättre för att möta bättre motstånd och jag gissar att det då också blir en övergång till en 3–4–3-formation. Läste någonstans att Sverige hade 35 avslut mot Thailand och då borde det också ha blivit fler mål.
Första halvlek var okej, den andra var det inte, men samtidigt är det inte svårt att förstå att skärpan försvann när det så tidigt var avgjort. Är det några detaljer som måste upp så är det passningsspelet och farten, men åtminstone det sistnämnda kommer vi att få hjälp med.
Den här VM-starten har visat att damfotbollsvärlden har växt på både toppen och bredden. Det är många som är bra, det är många som har blivit bättre. . . och så finns det ett av 24 lag som fortfarande är alldeles för svagt.
Att Sverige skulle tappa poäng i söndagsmatchen var ungefär lika troligt som att Stefan Löfven och Jimmie Åkesson firar jul tillsammans. Efter Linda Sembrants tidiga 1–0 var det lika avgjort som amen i kyrkan. Det fanns mycket att gilla med framförallt Fridolina Rolfös 3–0 och Lina Hurtigs 4–0, men annars var det för långt mellan godbitarna. Och till både Rolfö och Hurtig: ta för er mer!
Stina Blackstenius fick förresten inte spela alls. Där har jag lite svårt att förstå hur Gerhardsson tänkte.
En sak till:
Annars handlade en del om helgens VM-snack om den vandaliserade Coca-Cola-sponsrade statyn av Nilla Fischer i Linköping. Jag antar att det är några överförfriskade studenter som gått bärsärkagång och på väg till eller från stan fått för sig att skicka en staty i Stångån.
Det är naturligtvis bedrövligt, respektlöst och vad ni vill.
Oavsett vem och varför.