Alla småstäder har sin egen tårtgeneral. Jag kanske inte ska namnge någon Hasse P i varken min barndomsstad Mjölby eller det Motala där jag tillbringat mycket av mitt liv som vuxen.
Men stämningen är densamma kring de som försöker vara "Hasse P" med alla idéer och försök att skapa någonting bättre. Som: Inte kan väl vi det här, stan är alldeles för liten. Eller: Nu skämmer vi ut oss igen, det är så beigt allting.
Jag hoppas ni har sett biofilmen "Tårtgeneralen", småstadsskildringen av Köping, signerad Filip & Fredrik. Det är en kampsång för landsorten, absolut, med ett lyckligt slut där alla vi småstadsmänniskor verkligen får inspireras till att vilja och kunna göra någonting mer av det samhälle som vi alla är en del av. Något som alltid är möjligt.
Men "Tårtgeneralen" är också en tragisk historia där det visas sorgliga exempel ur verkligheten på hur småstaden trycker ned sig själv i sitt dåliga självförtroende. Här lever den osynliga lag, kanske är det jantelagen, som säger att vi ska inte tro att vi är något. Vi ska hålla oss på mattan, stryka längs väggarna, göra vårt jobb, göra läxorna och på avstånd blicka ut över den riktiga puls som finns i storstäderna. Där kan vi vara med, men bara från tv-soffan, i tillfälliga besök eller på semestrar. Sen ska vi hem och skämmas igen i vår egen stad.
De som trots allt är lite högljudda, lite halvgalna och har gjort bort sig en och annan gång i den lilla staden, de stöts liksom ut genom att vi antingen skrattar åt dem eller pratar skit om dem bakom ryggen. Så är ju vi andra bara utomlands.
Jag kan ju se det här i Motala. Hur folk skriver och vill stoppa vansinnet med bandyhallsbygget, eller så kan man alltid hoppas att stans eget fotbollslag Maif misslyckas igen. För att inte tala om Lalandia, inte klarar väl vi i vår stad att vara hem för ett sånt turistcentrum? Nej, nej, nu ska vi inte skämma ut oss.
Men som tur är har vi ändå några "Hasse P", som driver saker vidare trots att det förstås är och har varit tungt på kammaren ibland. Jag vill så gärna att de kommer i helikopter och får landa på ett fullsatt Motala torg där alla gått man ur huse för att applådera. Jocke Ljungqvist landar med saxen för att klippa bandet till Lalandia, Stellan Axelson kommer med matchbollen till Maifs premiär i superettan, eller så kliver Pär Beckne ur med nyckeln till nya bandyhallen, med Patrik Spångbergs matchtröja under armen. Utan att för den skull ha sagt att just dessa namngivna skulle vara halvgalna på det sätt jag beskriver ovan.
Men jag tänker att det kunde sättas upp en ny virtuell von Platen-staty, med en 3D-kamera där stadens hjältar kan alternera på piedestalen. Något som i och för sig finns i dagens Motala med diverse priser på galor och expo.
Jag gillar optimismen i stan just nu, både när reklambilagan om Lalandia kommer med posten, när Maif rapporterar från ett gemytligt träningsläger i Turkiet, och jag gillar stämningen i IFK-bandyn där Magnus Brodén på promenad i Bromma vid Vätterns strand svarar i Pär Becknes telefon. När Mattias Sjöholm har varit och tränat på arenan och stannar till med den rostiga "stallbilen" och småsnackar med Viktor Spångberg om hans påskrift förstår jag att också Sjöholm kommer att köra vidare i IFK.
Bo Ribers skriver förresten på IFK:s hemsida att kvartsfinal eller semifinal borde vara möjligt för IFK säsongen 2020/2021. En sån tro på sig själv hade Hasse P gillat.