Jag skrev redan i torsdags, när Zeros kämpade sig kvar i herrfyran, att idrott som gäller något får jag aldrig nog av.
Det är verkligen så, att när det blir viktigt för stunden, det är då idrotten når sin fulla potential. Då kan det vara lika fängslande att se matcher i lägre serier, när de inblandade verkligen offrar sig för att nå resultat. Det viktigaste är hur det går resultatmässigt, mer än hur det ser ut speltekniskt.
Idrott är mycket, det är hälsa och rörelse och gemenskap, men jag tror att det blir roligare att bygga gemenskap och sammanhållning kring ett lag och en klubb om det spelar roll om ett skott går stolpe in eller stolpe ut.
Det hänger ihop förstås, det som är på planen och utanför. Det är sällan en vinnare i lagidrott inte också är en fungerande grupp utanför. Det är så som Nora Thörngren beskriver årets Borens IK: Att spelarna har kul ihop speglas på planen, men alla är också vinnarskallar som inte klarar av att förlora.
Jag har längtat efter den här inställningen i Borens IK:s damlag. Ända sedan laget åkte ur ettan 2015. Det har varit år där andra dominerat den lokala damfotbollen, först Vadstena GIF med två år i ettan och sedan Motala AIF:s nya lag som gick upp två nivåer på kort tid.
Under denna tid kunde Boren någon gång på Idrottsparken inte ha en enda damspelare i sitt damlag, jag minns hur det irriterade mig, och ledare kunde i tidningen berömma lagets spel efter 0-7-förlust.
Men, det där ska vi inte älta nu. Att hamna lite i bakvattnet på VGIF och jagas av Maif kanske var vad Boren behövde. För till i år, efter att i fjol hållit Maif bakom sig i derbykampen, intog hela föreningen en ny attityd till sin damverksamhet.
Det har rekryterats bra spelare utifrån, som Emina Trumic, Jessica Lennström och Lydia Vaggelyr, Motalatjejer har inspireras till comeback, som Felicia Rohlén och Johanna Nyberg, och det har hållits kvar en stomme som vuxit sig större och starkare i konkurrensen.
Boren har hottat upp sina matcharrangemang och min känsla är att fler eldsjälar jobbar kring damlaget nu. Sånt är också viktigt. Ett extra grattis till tränaren Marcus Egnell som varit med i tio år nu kring laget och det måste kännas extra att komma tillbaka till ettan när man själv varit med och åkt ur. Ett envist jobb av Egnell som har stor del i framgången.
Egnell pratar om Boren som ett dragplåster på västra sidan av länet och det tror jag på, särskilt som konstgräs och belysning nu kommer till Borens IP som då blir lite mer av en "elitarena", hemmaplan för ett lag som redan i tvåan i år förtjänar etiketten elit.