Jag minns det starkt från vår lokala ungdomsidrott för tolv-tretton år sedan. Jag delade MVT:s förstasida med Solfjäderstadens Joakim Bååth en gång där vi duellerade kring tabeller och resultat, eller inte. Han mer för bredd, jag mer för tävling. Vet inte om någon vann. "Ni har ju båda rätt", som någon recenserade.
Debatten om tabeller i ungdomsidrotten dog ut lite efter några år. Den kampen blev en parantes när det mer för idrotten handlade om ATT idrotta i stället för HUR. Alltså en kamp mot stillasittandet och över huvud taget få barnen till idrotten.
Jag har inte saknat att stå på barrikaderna för ungdomstabeller heller. Har funnits annat att prioritera.
Men Dejan Kulusevski fick fart på snacket. I alla fall hos folk därute. Kulusevski sade: "Här i Sverige är det mer en lek, det är bara fotboll, och om man förlorar är det okej. Där jag kommer ifrån, och där jag spelat, är det inte okej att förlora. Det är det som är skillnaden."
Kulusevski tyckte att det tränas för lite i svensk ungdomsfotboll. "Vi är för snälla och det är för mycket klappar på ryggen här. Vi måste verkligen gå framåt tycker jag. Här är det lite mer som en lek, man går på träningarna mest för att ha kul. Men vi vill ju bli bäst".
Vad säger ni? Har Kulusevski rätt? Jag såg nyligen "Tigrar" på tv, hur det kan vara i italienska akademier, och utomlands kanske inte alltid gör bäst heller. Ska vi tro på vår svenska "gulliga" modell, eller måste vi bli hårdare med ungdomarna?