Ny kramp, förlust och en vårflod av frustration och suckar forsade genom Norrköping.
– Men glöm inte bort att de är trea.
– Äh, det är ju bara för att de mött rätt lag. Det är mascara. Vänta till spelprogrammet blir tuffare.
Oavsett var du står i IFK Norrköpings märkliga säsongsstart, hur positiv du väljer att vara, finns det en gemensam punkt.
Alla har hoppats på mer.
"Pekings" uppträdande har bara vid korta, sporadiska tillfällen, gett utslag på förväntningens skala.
Spelare.
Supportrar.
Styrelsefolk.
Sportslig ledning.
Sökandet efter en propp att dra ur pågår och har pågått ett tag men känns mest som ett vilset fumlande med Trelleborg-matchen färskt på näthinnan.
Ett nytt hörnmål i baken.
Ett tempolöst passningsduttande med uppenbara brister att kunna hota.
Ett konsekvent underpresterande kan leda till mental härdsmälta.
Det rinner över.
En motståndare sparkas bryskt ned på mittplan utan att ha tillstymmelse till chans att ta bollen (Jordan Larsson kan mycket väl få ett par matcher för överfallet).
IFK Norrköping blir inte bättre.
De blir inte tydligare.
I mitten av alla oklarheter står Jens Gustafsson med ett utgående kontrakt och en situation i händerna som är svår att hantera.
Han har tid och möjligheter att styra upp det här men han har inte de egna med sig.
Han har aldrig vunnit massan på läktaren.
39-åringen har inte lyckats övertyga en Janne Andersson-frälst stad att han är rätt man att förvalta guldarvet.
Anledningarna är många men buntar vi ihop ett nytt spelsystem som vägrar att sätta sig, en förkärlek att plocka runt spelare på olika positioner och ett otydligt sätt att uttrycka sig så får vi skåningens status i IFK Norrköping våren 2018.
De svårbegripliga utläggningarna från beteendevetandelitteraturen stör och berör i negativ benämning.
Når managern fram med vad han vill taktiskt i omklädningsrummet när budskapet har en tydlig tendens att snirkla iväg på svamliga sidospår?
Det växte tidigt fram ett ifrågasättande som egentligen aldrig försvunnit.
IFK-managerns otacksamma uppgift att kliva in på ett kontor där företrädaren packade ihop som svensk mästare var tuff på förhand.
Rättvisan i att jämföra IFK då – truppen var förstklassig med allsvenska mått – och nu kan diskuteras, absolut, men Jens Gustafsson har inte tagit spel eller utveckling i en tillsfredställande riktning.
IFK-ledningen lyssnade inte när alla skrek "värva" 2017.
När man gjorde det, värvade, förlorade man i stället en del av sin identitet.
Hälten av grabbarna på plan är inte längre från stan.
Det är oklart och svårt att säga vad IFK Norrköping vill få ut innanför de kritade linjerna just nu.
Avsaknaden av någon som bryter mönstret är uppenbar.
Ett lag som lyst och glänst med att löpa sönder sitt motstånd de senaste åren är inte alls samma energiska maskin.
Jens Gustafsson är under lupp. Under ett test.
Han är den som måste få fart på ett topplag som inte uppträder som ett topplag.
Han gör det med ett halvår kvar på kontraktet.
Just nu, som hans lag uppträder och harvar runt, sitter han inte direkt i någon guldsits att få förlängt.
Jens Gustafsson måste vinna matcher för att vinna staden.
Det kanske inte ens räcker.