Ni såg det kanske på tv. Ett inlägg nära mål skulle Aaltonen plocka ned, men kolliderade olyckligt med Gillgren och någon mer utespelare. Han föll in i målet med bollen. Domaren dömde mål, ett struligt baklängesmål och psykologiskt jobbigt att få vid ställningen 1-1 när det stod och vägde.
Det var ingens fel egentligen, men tråkigt mål att få i baken. Just Aaltonen och Gillgren var båda med från start i matchen efter oroande skador på båda. Det var positiva besked före matchstart, för båda behövs för att IFK ska leverera.
Men 1-6 blev det och med bortaplan nästa gång och bara en förlust till från att säsongen tar slut så är det inte mycket som talar för att IFK ska resa sig ur det här. Det är många som har för dåligt självförtroende i nuet, för många som missar målchanser, och laget har för lite flyt.
Sirius är däremot ett lag i form och som hittat varandra i sina bästa jag. Ett lag som det lyser om, vilket jag tyckte mig se i Jonas Holgerssons glimt i ögat och trygghet i vad Uppsalalaget presterar på slutet av säsongen.
Jag befarar att det kan bli tårar igen från IFK:s sida på Studenternas IP på onsdag. Så som det var när laget åkte ur elitserien på platsen 2009. Jag tvivlar på att det finns kraft att studsa tillbaka.
IFK har heller inte stödet från orten som behövs nu för att jämna matcher ska tippa över. Inte ens 600 åskådare på en på förhand spännande slutspelsmatch. Även om det var måndag vittnar det om att bandyintresset är skralt i bygden. Tyvärr.