Svunnen är tiden när man undrade varför Vadstenafotbollen inte är bättre. Det var länge det stod ett stort frågetecken kring Kungsvalla och dess förutsättningar med egen ort och alla företag i industriområdena runt omkring. Ändå räckte inte stoltheten över klubbmärket längre än pendling mellan femman och sexan på herrsidan och på damsidan fanns förr inte så mycket alls som lät tala om sig.
Men den tiden är förbi, det visades i fjol när VGIF:s herrar hängde kvar i fyran där laget spelade för första gången sedan 1970-talet och när VGIF:s damer kom trea i sin debut på division 1-nivå.
Nu blir det ett nytt år med många besök i det som en gång var "kulturbyn" och nu förtjänar att kallas "idrottsorten".
Herrarna kan vi återkomma till efter påsk, men damerna startar nu på annandag påsk, mot Onsala i Kungsbacka, och det är med fortsatt beundran jag följer Giffarnas tjejer från sidan.
Framför allt finns det en stolthet i VGIF-laget där det byggts sten för sten i både ledartrojka och spelartrupp, vilket gett en sakta utveckling framåt. I år med nykomlingar i form av två Mjölbytjejer, tränaren Johanna Norgren och spelmotorn Jonna "Vammels dotter" Andersson.
Framför allt ser jag hur VGIF-gänget går sin egen väg. Konflikten med LFC och ÖFF kring cupmötet som slutade med walk over i fjol och bojkott av cupen i år, har kanske inte varit så rolig för oss utomstående som vill ha så roliga matcher som möjligt, men det visade VGIF:s styrka att stå upp för sin sak och jag tycker att Giffarna vågar hitta en egen väg på fler områden.
VGIF tränar på ett annat sätt än andra och spelar inte lika många träningsmatcher, utan satsar i stället på diverse läger och teambuildingar.
Det ska göra laget ännu mer sammansvetsat, ännu mer försvarsstarkt och ännu vassare på fasta situationer.
Efter första året i ettan är VGIF kartlagt för sina många system på hörnor och frisparkar och då är det viktigt att fortsätta vara steget före, vilket har gjort att vad jag förstår flera nya varianter tränats in. VGIF har en räcka bra passningsläggare och bra huvudspelare, vilket är ovanligt för ett damlag. Det sticker ut.
Kan Giffarnas skadelista begränsas och inte bli mer än vad det är och kan Lisa Pålsson och även Alva Nygren och Vendela Samuelsson-Ljung, som båda har potential, få lite stolpe in framåt, ja då tror jag att VGIF kan bli att räkna med i toppen även den här säsongen. Det blir spännande att följa laget.
När det gäller IFK Motalas herrar i trean måste grundtipset vara att laget får kämpa för att hänga kvar. Visst, kvartersgänget är intakt på papperet och är bra just på papperet om alla rutinerade killar är med. Vältränade ungdomar från Maif borde också kunna bli ett tillskott. Men när jag hör att det just nu är skador på såväl Andreas Högberg, John Erlandsson och Gabi Morad blir jag skeptisk.
Om IFK hänger kvar är det starkt gjort, och överraskande. Men jag hoppas förstås det, för Motalafotbollen behöver ett stabilt division 3-lag under elitsatsande Maif.