Ni vet hur allting växte fram i idrotten en gång i tiden. På vintern när det bjöds is och snö skapades vinteridrotter som skidåkning och bandy och skridskoåkning. På sommaren när gräsmattor blev gröna erbjöds spel som fotboll. I sjöarna gick det att simma och segla.
Idrottens historia började från noll. Man gjorde det som var möjligt att göra sett till naturen, årstid och väderlek.
Sedan har det skett en utveckling på sisådär 120 år. I början av 1900-talet när de första idrottsföreningarna och förbunden bildades var det mestadels överklassen som kunde idrotta, som förströelse. Arbetarna hade inte tid eller möjlighet.
Det var på 1930-talet som arbetarnas rättigheter hade blivit bättre och en rad nya idrottsföreningar, mer inriktade för hela samhället, bildades.
Sedan har det varit en ständig utveckling i anläggningar, ekonomi och förmåga till att idrotta. När välfärden byggts ut har idrotten kommit med som en viktig del av samhället. Resurserna har skapat både bredd och elit och idrotterna och dess utövare har blivit bättre på alla sätt.
Bandyn gick från sjöis till landnaturis och vidare till konstis och sedan hallar. Ishockeyn likaså, från uterinkar till hallar. Skidåkningen kan nu göras på konstsnö och även inomhus. Fotbollen spelas inomhus också på sina ställen, men konstgräs har framför allt gjort spel hela vintrarna möjligt.
Listan kan göras lång kring hur allting har blivit bättre, mer professionellt och mer samhällsnyttigt.
Men frågan är när utvecklingen blir ett ok, en börda. När gränsen nås för vad amatöridrotten och samhällets resurser klarar. När man försöker bygga bort vädrets makter och utöva sina idrotter trots vädret.
Är det rimligt att spela ishockey och bandy på sommaren? Är det rimligt att åka skidor när det inte finns naturlig snö? Är det rimligt att spela fotboll på gräs när det inte finns gräs än?
Visst ska man utveckla saker så långt det är möjligt, men den rena ungdomsidrotten och lägre breddidrotten som görs för motion och hälsa måste det finnas en gräns för hur mycket man bör lura årstiderna.
Jag tänker på det när det snackas om bristen på konstgräsplaner för Motalas fotboll. Jag kanske är en nostalgiker, men vad hände med anpassningsförmågan? När klubbarna själva röjde snö och när det nyttjades tidiga gräsplaner på slätten. Lite av de idéerna kunde dammas av igen när vi ändå inte kan göra något åt vädret.