Det talades om blixtar och dunder över Doetinchem lagom till avspark i EM-kvartsfinalen, men det blev varken det eller några magiska under. Långt ifrån alla sagor har ett lyckligt slut och medan hemmanationen dansar, springer och drömmer vidare om guld tog Pia Sundhages avslutningsshow slut alldeles för tidigt.
EM rullar vidare.
Sundhage och Sverige åker hem.
Och även om det kan vara smärtsamt att erkänna måste det ändå skrivas:
Vi räckte inte till.
Vi hann inte med.
Av fyra matcher i EM vanns bara en - och då var Ryssland och Italien två av motståndarna.
Framtiden är här och Sverige är inte där.
För att nå dit måste vi få fram och fostra mer kreativa, kvicka och tempostarka spelare. Problemet är att det inte på något sätt svämmar över av talanger som står redo att ta över.
Där har Peter Gerhardsson, nye kaptenen, att jobba med och fundera över.
Jag har mer än en gång varit kritisk till svenska förbundskaptenens taktiska matchning och även om det stora problemet nu var det som fanns på planen gjordes inte tillräckligt för att förändra matchbilden utan mest märkliga byten. Att Magdalena Eriksson inte fick starta med tanke på motståndet kan jag förstå, men att hon med sin vassa vänsterfot inte fick komma in när det skulle jagas mål var ofattbart.
Man kan prata om att statistik mest är en förbannad lögn, men inte sällan säger den ganska mycket. Sundhages gäng hade inte vänt ett underläge sedan i slutet av maj 2015 och gjorde det alltså inte nu heller.
Det om något visar att det saknas en fungerande plan B.
Nu var det en okej start och någon fräsande orange anstormning blev det egentligen aldrig. Men efterhand ändå ett tydligt övertag för Nederländerna, mycket för att Sverige bjöd på taskiga bolltapp och tveksamma ingripanden.
Det mest tydliga – och avgörande:
Hedvig Lindahl ställde både muren och sig själv fel när nollan sprack efter dryga halvtimmen. Lieke Martens frispark var visserligen skarp, men skottet kom i Lindahls hörn och nu var inte målvakten ens i närheten av att rädda.
Hemmalaget var raskare och rappare, vann nästan alla andrabollar och kunde på så sätt starta nya anfall. Var det något som blev uppenbart så var det hur det saknades snabbare fötter centralt. Med kvartetten Nilla Fischer, Linda Sembrant, Caroline Seger och Lisa Dahlqvist var det alldeles för trögfotat. Riskeliminering är en sak, men det räcker inte bara med längre bollar och hoppas på Stina Blackstenius explosivitet framåt.
Många av dem som tidigare betytt så mycket hängde helt enkelt inte med.
Sverige blev (var tvunget att bli) mer aggressivt efter paus och skapade ett par lägen genom Fridolina Rolfö och Blackstenius, men så missade Rolfö en passning när Jonna Andersson var på väg framåt och det öppnade sig ytor av Antarktisformat på vänsterkanten före andra målet.
Mer än någon annan match i en turnering (eller slutspel för den delen) är det kvartsfinalen som sätter betyget. Tar du dig på säkrast möjliga sätt förbi där kan det aldrig bli underkänt.
Nu?
Jag vägrar skriva fiasko, men misslyckande.
Definitivt så.
För att inte gå vilse på vägen är det bra att Peter Gerhardsson tar över för att utveckla en ny modell (den gamla håller uppenbarligen inte längre) och ta oss in i framtiden. Jag är övertygad om att han kommer att spetsa till verksamheten, få till mer fart och självförtroende och inte minst implementera en spelidé som Sundhage aldrig lyckades med.
Efter publiksuccén och tredjeplatsen i EM på hemmaplan 2013 har alla spelsystem i hela världen testats och lagom till nästa EM hade den taktikmässiga tombolan snurrat tillbaka till där vi började. Med facit i hand blev det också ödesdigert att gambla med uppställningen på det som gjordes till gruppavslutningen mot Italien.
Resultatmässigt har tiden som förbundskapten, OS-silvret till trots, varit en besvikelse.
Med det sagt: hon var värd ett snyggare slut än det här.
Med Gerhardsson på bänken förväntar jag mig att fler verkligen ges chansen under rättvisa förhållanden. Har skrivit det tidigare och det är viktigt att nya vindar får blåsa och ingen på förbundskansliet i Solna stänger till fönstren.
Om lite mindre än två månader ska vi till Kroatien och spela VM-kval.
Vi vet att Pia Sundhage inte hänger med dit och frågan är hur många av spelarna som gör det. Efter en mästerskapsförlust heter det alltid att nästan alla ska bytas ut och att alla snart är för gamla. Glöm det. Det är två år till nästa VM. Inte tio. Många kommer att vara med i Frankrike också.
Men från och med i höst vill jag se ett mer modernt, mer rivigt och mer målfarligt landslag.