Jag minns herr-VM i Japan/Sydkorea 2002. Jag jobbade på Gotland då och bjöd in jobbarkompisarna till frallor och kaffe till Sveriges matcher. Blev faktiskt rätt bra stämning, trots tidig uppstigning. Ingen glömmer Anders Svenssons frispark mot Argentina, i dödens grupp som Sverige gick vidare från.
Nu är vi där igen med dam-VM i Nya Zeeland/Australien. Klockan sju en söndagsmorgon vann ett kanske lite halvsegt Sverige pliktskyldigt med 2-1 mot Sydafrika. Jag såg i mitt fb-flöde att det var en del frukostfester hos er därhemma. Det såg mysigt ut.
Jag var lite halvslumrande till matchen som Sverige lyckades avgöra i slutet. Vår lokala Vadstenastolthet Stina Blackstenius fick starta som ensam spets efter sina tre mål i genrepet mot Filippinerna. Innan det hade hon gjort 16 mål i ligan med Arsenal, men missat titlar i både England och Europa. Halva sommaren har hon gått med en handledsskada och specialskydd.
Blackstenius gjorde inte bort sig på något vis, men glänste heller inte. Mållös och utbytt i mitten av andra. Det återstår att se om Sverige och Blackstenius kommer upp i medaljnivå i kommande matcher. Jag är inte helt säker på att det här rutinerade men lite åldersstigna landslaget kan ta sig långt.
Men än har laget tagit full pott och kommande frukostnöjen mot Italien klockan 9.30 på lördag och Argentina klockan 9 onsdagen efter kanske kan höja temperaturen.
Damerna är inte i någon dödens grupp denna gång, som herrarna för 21 år sedan, och lär gå vidare, men sen är det oklart hur många fler matcher det blir. Kan "Blacka" träda fram?