Jag tog ett snack med Piteås tränare Stellan Carlsson på förra veckans upptaktsträff i Stockholm. På självaste guldcoachen, som jag känner från mina år på Gotland, testade jag min åsikt som jag burit på ett tag. Nog borde väl damallsvenskan innehålla fler lag? Tolv lag i högsta serien är ju alldeles för lite när det ändå handlar om en sport som vill göra anspråk på att vara nationalsport.
Stellan svarade att "jo, det vill väl de flesta", men förklarade blott 22 omgångar med att det är så många dagar för landslagen. Klubbfotbollen på damsidan har inte tillräckligt med almanacka för att utöka, tyvärr.
Så med detta praktiska problem uppmärksammat tycker jag trots allt ändå att det borde vara 16 lag. 30 omgångar, lika många matcher som herrarna. Jämställt, liksom.
Det finns redan lag som är inkörda på långa och kostsamma resor i elitettan så upp med de bästa därifrån och så kör vi. Det blir roligare, mer omväxling med nya lag och inte samma utslitna motståndare, bättre marknadsföring för sporten med fyra nya orter som kan ha allsvensk fotboll, och även fler platser för talanger som vill testa allsvenskt. Det blir bättre utveckling på sikt, för jag tror på att se en sports utveckling långsiktigt, inte bara korta satsningar i enskilda klubbar. Där ledare och eldsjälar bara ser till sitt eget.
Det kanske kan bli typ 8–2 en och annan gång mellan guldlaget och jumbon i en 16-lagsserie, men så kan det bli i en tiolagsserie också. Någon kommer alltid vara bäst och någon kommer alltid vara sämst. Det handlar bara om att välja hur stor man vill vara däremellan.
Men jag tror att landslagsfotbollen i en framtid kommer att få rucka lite på sig för de allt starkare klubblagen. Det är ändå där damfotbollen har störst utvecklingspotential. Det finns enligt uppgift damligor i 50 länder nu och klubbarna kommer att få mer kraft. Vilket också på sikt då borde ge både sportsliga förutsättningar och ekonomi för en större, bättre och mer intressant allsvensk serie.