Jag minns när jag träffade henne i Norrköping sommaren 1990. Det var i början av mitt journalistliv och Wiberg var en av de första riktigt stora idrottare jag fick möta för en längre intervju.
När jag läser artikeln nu minns jag att jag tyckte att hon var som vilken östgöte som helst i min ålder, men med en stark vilja och vetskap om vart hon var på väg. Hon skulle bara bli bäst, det lyste det om henne.
Samtidigt som hon var jordnära i slitet som behövde göras. Efteråt tänker man på att det var efter hon slagit igenom i utförsåkningen som hon ändå även då tog ett sommarvik som brevbärare. Det var bra träning.
I "Stjärnorna på slottet" lyste det också igenom hennes genom karriären komplicerade förhållande till media, vilket jag också fick erfara några år senare när jag stod på andra sidan och hade svårt att få en pratstund när hon var hemma på PR-evenemang.
Men Wiberg var en rättfram idrottare som inte lät sig påverkas. Hon vek inte undan och höll envist på sitt när det handlade om förberedelser för att vinna. Det var ärligt i programmet nu när hon sade att alla tävlingsmänniskor som vill bli bäst alla är dåliga förlorare. Jag tror hon har rätt.
Det var också fint att se en mjukare sida av Pernilla, som förstås finns även om sånt kan döljas på vägen mot toppen för en elitidrottare.
Apropå järnvilja: På den lokala scenen i Motala heter två hårdingar Simon Karlsson och Nicklas Ögren. Nyheter kring båda i veckan. Bra för Maif att Karlsson fortsätter, men trist för IFK att Ögren blir borta länge. Kämpa!