En ren njutning är det att rulla fram när träd, buskar, gräsmattor och marker blommar och står i grönska. Det är religion för mig, när vår nära natur visar sig från den leende sidan. Det är något att leva för, att se upp till. På min stadstur får jag ihop en sådär fyra mils tur och varenda kilometer är nära en strandkant.
Jag försöker utveckla min flanörcykling och gör den så njutningsfull, och underhållande, som möjligt för mig själv. Det är vimmelrundor som får fungera som ersättning för de pubrundor som sällan görs längre.
En idé jag har är att jag försöker ta bort tidsbegreppet, om det går fort eller långsamt, och om det är jobbigt. Grundtanken är att min träning inte ska kännas som träning. Runkeeper har jag kört med tidigare, det var lite kul att få kilometertid och snygg grafik över turen på en karta efteråt. Men jag känner nu att jag inte behöver något kvitto, det är känslan i hjärtat att ha gjort något som räknas. Det räcker med en fin bild som minne. Dagboken för jag dock fortfarande, det är bra att se sitt liv över tid, hur mycket man varit i gång.
Ni som inte kan se min cykling som träning kan fråga mina ben efter en helg av nära naturen-rull. Benen värker en del, men de gör inte ont. De signalerar bara att jag varit i gång, och det är liksom det som är grejen för att skapa kontinuitet.
Stress tycker jag att det finns tillräckligt av i det övriga livspusslet, så jag är nöjd med att ha hittat en motionsform som skapar det motsatta.