Innan jag går in på mina åsikter och tankar vill jag förtydliga att jag inte är någon smittskyddsexpert, läkare eller psykolog. Den här krönikan är skriven utifrån mina egna känslor och tankar när rekommendationerna i pandemins tecken blivit allt hårdare. För ett expertutlåtande är det inte mig ni ska lyssna på.
För drygt två år sedan började mina vrister svullna upp. Mitt i natten vaknade jag av att den ena vristen var som en tennisboll. Svullnaden ville inte gå ner och jag undrade om jag hade vrickat foten utan att märka det. Efter att ha gått med smärtor och ingen direkt förbättring i flera veckor sökte jag mig till en vårdcentral för att ta reda på vad problemet var. Hos vårdcentralen kollade läkaren över min journal och hittade att jag tidigare hade sökt för problem jag har med mina fingrar. De la ihop det ena med det andra och efter diverse undersökningar på sjukhuset blev diagnosen reumatism.
Numera går jag på medicinering för att få bukt på min sjukdom. Samtidigt är jag mycket skeptisk till om den fungerar. Jag har märkt att när jag mår bra och har bra rutiner i mitt liv så har jag mindre besvär. Det är betydligt viktigare än själva medicinen i sig.
Vad har då allt detta med pandemin att göra?
Jo, för det värsta som finns med den här reumatiska sjukdomen är att hamna i det jag kallar "den onda spiralen". Om jag avstår från mina träningar, där jag både får en social dos med mina lagkamrater samt rörelsen min kropp behöver, så blir det lätt att jag får värre besvär. Nu när all fotbollsträning ställts in på grund av smittspridningen, samt att man ska avstå från gymmet, är det som en start på den där onda spiralen. Dålig träning i mitt fall resulterar ofta i dålig kost, som resulterar i svullna vrister, som resulterar i en trötthet i kroppen, som resulterar i dålig energi, som resulterar i att jag inte har samma driv för att leverera i min yrkesroll.
De nya rekommendationerna har blivit starten på den här onda spiralen.
Jag förstår att pandemin slår hårt mot sjukvården och att vi måste hålla ut. Och visst klarar man av att hålla ut ett tag. Men om det fortsätter så här i flera månader till tror jag inte folk orkar hålla ut längre. Jag tänker på mitt egna mående i det här och tycker såklart att det är jobbigt. Samtidigt ser jag personer omkring mig som har det ännu värre.
Jag tänker på personer som kanske blivit av med sitt jobb och som är oroliga över att ens kunna betala hyran. För dessa kanske den enda ljusglimten som fanns kvar var det sköna tugget med lagkamraterna inför en träning. Nu tas även den delen bort ifrån dem. Om jag mår som jag gör i detta läge, hur mår dessa personer egentligen?
I längden blir det här ett otroligt hårt slag mot folkhälsan. Jag är orolig för att den psykiska ohälsan kommer öka. Det blir också ett slag mot barn som väljer att lägga av med sin idrott istället för att skapa förutsättningarna för ett livslångt idrottande. Jag tror följderna av dessa restriktioner kan slå hårdare mot det "friska" samhället än vad covid-19 nu gör mot de som redan är sjuka och svaga. Sen har varje regel ett undantag och jag vet att det finns flera friska som drabbats hårt av viruset. Men i längden tror jag följderna av denna nedstängning, om den fortsätter en längre period, blir värre än vad vi vågar tro.