Janne Andersson klev in som förbundskapten med en långsiktig byggplan, att göra Sverige till ett landslag för mästerskapen med några år på sig. När viktiga byggstenar lämnade blågult samtidigt, massor av rutin försvann och det nya skulle fasas in handlade det om tålamod.
IFK Norrköpings guldmanager från 2015 klev in med sin tydlighet och sitt ledarskap och fyllde tomrummen med organisation och ett lagspel.
Och inte minst mod.
På sitt första VM-kval har han och den nya staben gjort blågult till ett lag att tro på igen – ett lag som gått från låga publiksiffror till att skapa ett fullt och kokande Friends Arena.
Ett lag som folket älskar. Och det kan faktiskt bära hela vägen redan nu.
Det var precis mod som Sverige visade i en första halvlek mot det Italien som bara missat att kvala in till ett VM-slutspel en enda gång, 1958 (man ställde inte upp 1930). De fyrfaldiga världsmästarna har en hel nations tryck på sina axlar de här dagarna, det kommer gråtas tårar i både rött, vitt och grönt om laget missar att ta sig till Ryssland nästa sommar.
Det som i lottningen kunde ses som en mardrömsmotståndare kan på det sättet vara en perfekt utmaning. Att ha allt att vinna är ett bra utgångsläge och Sverige började också bra i sin hemmaborg i Solna.
Publiken var med. Sverige klev fram och vågade.
Satte press utan att gå bort sig. Klev fram utan att göra det huvudlöst. Det var en första halvlek som lovade mer, där Emil Forsberg bitvis var glimrande och Andreas Granqvist höll ihop defensivt.
I den andra började det ängsligare. Italien fick matchen dit man ville. Sverige var i brygga när inbytte Jakob Johansson dammade till med högern.
Skottet ändrade både riktning och förutsättningarna för den här playoffkampen.
Ett heroiskt kämpande Sverige höll undan hela vägen.
På San Siro på måndag blir det förstås en helt annan utmaning – det kommer krävas Sveriges kanske bästa insats under hela kvalspelet om man ska reda ut det här. Men att åka ner med 1–0 istället för 0–0 är oerhört mycket värt.
Italien är fortfarande favoriter, men har också all press på sig.
Parallellt med att det blågula landslaget banat sig fram till en möjlig väg mot VM i Ryssland har Zlatan Ibrahimovic (på plats på Friends Arena) börjat närma sig comeback i Premier League och Manchester United.
Snabbt som en passning på ett tillslag har diskussionerna om hans eventuella medverkan i ett svenskt VM-lag börjat komma igång igen. Den stora opinionen verkar vara emot det och jag kan absolut förstå den ståndpunkten.
Att man inte ska byta riktning och väg nu när blågult har börjat en ny resa.
Eller på Janne Andersson-språk: att då är då och nu är nu. Rimlig förstås.
Å andra sidan vore det lite kittlande att se vad just Anderssons ledarskap i kombination med en Zlatan i form skulle kunna åstadkomma.
Om det nu ens blir ett blågult VM. 90 svettiga minuter återstår.
Minst.