IFK Motalas Patrik Spångberg håller än, vilket han visade på annandag jul. IFK Motala behåller ett visst intresse trots tredjeligan och fortsatt märks klubbens elitserierutin. Ett spel som lär leda till kval, bedömer Jens Bollius.
En annandagsmatch i division 1 mellan serieledande IFK Motala och jumbon Jönköping, som bygger om med ungdomar, var inget som var spännande. Inte ens på förhand gick det att uppbåda någon dramatik.
Ändå lämnade 646 personer julfirandet för att gå på bandy även i år. Jag tycker att det visar att Motalaborna inte vänder sitt IFK ryggen. Även när favoritlaget har det svårt och är i en tuff situation.
Det är inte länge sedan som IFK på julen lockade över 2 000 åskådare mot lag som Västerås och Vetlanda, och i fjol kom 1 253 personer för att se bottenmötet med Rättvik. Redan då anade publiken att elitseriesejouren var på väg mot sitt slut när ett hallbygge inte sågs nära på orten. Det var vemodigt kring något som var på väg mot sitt slut.
IFK hängde kvar i högsta serien, men drog sig sedan självmant ur och det blev så som många befarat. Inget mer elitseriespel.
Efter det känns det som att IFK under ett halvår försökt att landa. I något nytt. Vad finns kvar och vart vill man nu? Vad är målet, nästa år och om fem år? Ingen vet riktigt, det är känslan.
Det jag ser är en livskraftig Motalabandy där i botten ändå. Med ungdomslag som fick skrinna ut före A-laget på julen, med publik och sponsorer kvar i överraskande stor skara, och med ett lag som tycks över tid fungera rätt bra.
Efter Jussi Aaltonens flytt före jul till elitserielaget Åby/Tjureda är det bara Jonas Enander och Filip Påhlson kvar från laget som hängde kvar i högsta serien. Ändå känns det som att elitserielagets ande flyttat in i det division 1-lag som under flera år bara var reservlag.
Jag ser ett bra tränat lag, ett metodiskt spelande lag och jag ser en IFK-maskin som i längden maler sönder motståndarlagen. De andra lagen försöker köra och försöker kämpa och försöker spela destruktivt mot IFK, men orkar inte hålla emot i andra halvlek.
Detta gör att jag, även utan värvningar, tror att detta IFK kommer på kvalplats uppåt. Så bra är bredden i laget, och så stor är kunskapen hos de rutinerade spelarna Patrik Spångberg, Christopher Sandell och Olle Nordlund. Sedan blir IFK underdog i ett kval mot ett allsvenskt lag, men det får vi ta sen. Nu ska vi följa laget mot kval först. En sak i taget.
Ett ungt Jönköping med IFK-ikonen Claes Jungewall som tränare hade inget som helst att sätta emot Motalalaget och 9-2 kunde varit större siffror om IFK kunnat hantera hörnorna bättre. Även den defekten har IFK-laget ärvt från det forna elitserielaget. Det finns ett spel som skapar massor av hörnor och det känns lite trist då att hörnorna inte utnyttjas. Både inspel, skytte och varianter behöver förbättras. Jag vet att tränaren Jesper Fogelstrand lägger mycket träningstid på hörnorna och det är bara att fortsätta. Bra utdelning där fram i vår kanske kan jämna ut oddsen i ett kvalspel.
Jungewall tränade IFK för 25 år sedan när klubben hade en av sina största framgångar, kvartsfinalsegern mot Edsbyn 1999. Redan då minns han att Patrik Spångberg höll på med sina stretchingband. Jungewall var imponerad av Spångbergs spel nu. "Han håller i och missar inte en passning", sade Jungewall efter matchen.
Jag håller med Jungewall. 53-årige Spångberg var en fältherre på annandagen och det syns att han har en betydelse i att förbättra ytterligare en ny generation bandyspelare i stan. Patrik Spångberg har varit bra i IFK Motalas stora epoker, typ 1995-2000 och 2017 och framåt, men det känns lika stort att han är bra även i tunga stunder när klubben kraschat och IFK-bandyn behövt alla axlar den kan få att landa på.
